Copenhagen Marathon 2019

Fantastisk morgon som övergick i strålande sol. Det blev mao väldigt varmt på slutet.
Med tanke på den usla vintern och våren med problem i lårfästet hela vintern och att jag sedan föll illa drygt tre veckor innan är det en bedrift att jag tog mig runt.
Tänkte från början ställa mig bakom 4 timmarsballongen men ändrade mig strax innan. Ställde mig i mitten bakom 3.50 med inställningen att det var ok att glida ner till 4.10. Loppet började bra, en sån folkfest, låg i för högt tempo men det kändes ok.( Undrar när jag ska lära mig att för högt tempo straffar sig hårt i slutet...) Nåväl, jag hängde på 3.50 rätt okej ändå fram till att de bytte rutt för att släppa på trafik. Tror förresten att sportdrycken inte var min bästa vän. Blev illamående efter tredje vätskekontrollen, men det kan ju lika gärna bero på nåt annat. När jag passerade 20 blev det klapp på axeln, längsta passet i år,och efter ca tre fyra km började det kännas. Tänkte att det är ok att tappa tempo, nu började ju nedräkningen. Fantastiskt att det var så mycket publik hela sträckan. Vid ca 36 tog jag min sista gel i promenadtakt, försökte trycka i mig så mycket vätska det bara gick. Men benen började säga ifrån. Provade med att springa en bit och lunka en bit, gick så där. Det var nu som Karsten, Preben och alla de andra i publikhavet började peppa på allvar.Så fort jag började gå var det nån som skrek mitt namn, " Kom så Fredrik!!" "Go Fredrik!" "Almost there Fredrik! " Utan dessa hade jag nog lagt mig och tuppat av, men bryta var aldrig ett alternativ. Vid 40 var jag helt färdig, inte ens killen som gick och vrålade på mig i tjugo trettio meter fick igång mig. Då plötsligt kommer 4timmarsballongerna och springer förbi, nytändning, jag hänger på. Bara en kilometer kvar. Lyckas hålla deras tempo ca 600 meter, sen lägger jag ner. Då kommer upploppet, ballongerna är inom räckhåll, jag tänker, kommer jag bara före dem kommer jag in under fyra timmar (visste inte då att de inte lyckats hålla 4 timmar, i vanliga fall brukar de ligga strax under, nu låg de över...). Jävlar vilken fart jag fick sista biten. Min patenterade spurt som jag har tog mig säkert förbi 50 60 löpare, ballongerna blåste jag förbi, stångade mig fram och kom i mål!
Halvt otränad, utan långpass i kroppen och med knäckt revben, Grattis Fredrik!