Markusloppet, 1a plats

Det kan tyckas märkligt att träna specifikt för 10000m bana och sen springa ett ultralopp i skogen. Men ibland får impulserna styra. Tävlingen kändes därmed helt prestigelös, ingen noja innan om uppladdning, dagsform, förkylningar, könssjukdomar etc. Åkte bara dit och kände mig helt fri och obrydd. Sov i skogen och klev upp lagom för att svida om till räserkostym.

När vi sen stod på startlinjen och stack iväg genom bokskog och hagar i en avvaktande grupp var min starkaste känsla denna: det finns ingenstans jag hellre skulle vilja vara just nu. Ovissheten inför vad som väntar, att kolla in de andra och att försöka lägga upp en plan utifrån deras färdigheter är jävligt kul ändå.

Vi var en sex-sju stycken som höll ihop första milen. Ett par tappade under andra milen och jag trodde att konkurrensen om pallplatserna just blivit mindre. Då kommer, till min förvåning, en helt ny jeppe farande bakifrån och frågar om vi är förstaklungan. Efter jakande svar drar han iväg uppför i vansinnesfart, han som sprungit snyggast hittills i klungan (drillad på orienterargymnasium) hakar på och alla planer måste nu ritas om.

Bestämmer att jag ska fortsätta köra lågpuls fram till vändpunkten men inte släppa iväg dom helt utom synhåll. Plockar vansinnesfartduden som soppatorskat och håller lite kontakt med orienterarkillen. Han försvinner iväg i nån kurva, jag lubbar på och kommer strax till vändningen, fattar inte vad som hänt och är förvirrad. Tar lite vatten och vänder hemåt. Möter orienterarn som kutat vilse och nu har nån minut upp. Jävligt surt men jag spelar inte hjälte utan kör på själv. Tänker att han åtminstone ska få lida om han ska ta hem det här. Ökar farten med tio pulsslag och bestämmer att den ska ligga där i två mil till.

Sen är det ensam hemväg och jag undviker att titta bakåt, vi vet ju alla hur det gick för Lots hustru. Matar bara på och håller fast vid att om nån kommer ifatt så ökar jag tio pulsslag till och springer ner dom. Prima självförtroende. Ledmarkeringarna är bra, behöver stanna och backtracka ett par gånger men inga katastrofer, fokuserar konstant på att hitta nästa färgplupp och inte villa bort mig.

När jag i ensamt majestät kommer i mål uppstår dock förvirring. Jag har tydligen svängt in på fel orange spår i en T-korsning och sprungit en km kort. Ber att nån arrangör ska kuta med tillbaks och visa var så jag kan vinna ärligt. Men dom väljer att vänta in tvåan som kommer in sjutton minuter senare och då bedöms marginalen till min favör.

Vinner presentkort på två par skor och känner mig hyfsat nöjd med dagen trots lite delade känslor. Hade hellre haft en annan upplösning på dramat men tror jag tagit hem det oavsett. Men just därför.. ja ni fattar.

Årets 10km-fokus har alltså gått sådär men parallellt lett till att jag höjt mig två snäpp som ultralöpare. Tänker dock vägra lyda kroppens antydningar om att jag satsar på fel grej. Det vore att ge efter alltför mycket för det rationella tänkandets påstådda fördelar.