28 augusti 2011 kl 20:53
Mitt första 24 timmars, har bara gjort en 12 timmars förra året. Och i ärlighetens namn så kan jag inte springa - vilket ni alla kunde se. Jag är däremot en seglivad enveten jävel så trots alla smärtor etc så pinade jag mig runt 137 varv på 24 timmar vilket är ganska exakt 137 varv mer än vad jag nånsin har gjort på en friidrottslöparbana i mitt liv.
Jag hade gissat i förväg på runt 140-150 varv och fram till midnatt så grejade jag helmaran men sen åkte jag ner i en dipp. Vilade och försökte sova; skakade tänder, frös - gick in i kokhett dusch, spydde och frös. La mig till slut direkt på klinkersgolvet med madrass ÖVER mig. Sov två timmar, vaknade upp jättepigg kl 04 och gick ut på banan. Kände att det verkligen tog emot, det tog ungefär 8 minuter att gå 400 meter. Men jag pinade på i olika omgångar, gick några varv, vilade lite, gick några varv. När det var en kvart kvar så ökade jag takten lite och när jag hörde att det var en minut kvar så passerade jag 6-timmarslöparna 195 meter från målet och då gav jag verkligen järnet och drog ur mig de sista krafterna ur kroppen. Ville inte av nån skum anledning få 136.9 varv ;-) så jag tokrusade fram med fjäderlätta ben och över mållinjen med nån sekunds marginal. Sen skakade benen rejält ;-) Men nån gång under ett dygn så ska man väl kunna springa också :-) :-)
Min största upplevelse från loppet är dels att ha kommit så långt som jag har gjort i mitt liv, att ta sig 5.5 mil framåt vilket är det längsta jag per fot har färdats på detta sätt. Dels så är det mindre än 2 år sen jag ställde upp mitt första lopp (Sylvesterloppet nyår 2009) och jag har kämpat mot en redig övervikt och har ytterligare 30 kg kvar att gå ner. Men jag gillar att utmana mig och gärna på såna här extrema saker för jag har en envis sida som tar över ;-) Till nästa år hoppas jag ha kunnat löptränat innan så man orkar springa mer än vad jag gick.
Min absolut största positiva upplevelse måste ha varit medtävlande, funktionärer och publik. Det kändes så himla skönt att få en tumme upp av Kari (som genom en föreläsning i oktober 2009 fick mig att på stående fot förändra mig liv, och som ett drygt halvår senare sa till mig att vi en gång kommer ses på en tävling vilket vi nu gjorde) när han passerade mig, eller när jag fick en ryggdunk av MarathonMia - eller varför inte alla positiva påhejningar av t.ex Zingo, Torill, Sören R, Andreas L, Christer O, Stefan M, K-G, Kristina, Helen S mfl... Har säkert glömt av många er men ni finns i mitt hjärta.
Ett stort tack vill jag också ge till Petra Martens som hejade på mig under timmarna samt alla andra runtomkring som peppade. Det kändes skönt att ha ert stöd!
Det var bra arrangerat, och det är en underbar tävlingsform där man dels kan vara social och ta lärdom av de mer lärda. Alla har vi olika mål med tävlingarna, min var att överleva först och främst - och i andra hand försöka sätta pers vilket inte var svårt i och för sig. Men nu har jag 5.5 mil på 24 timmar att slå, och med era inspirerande miltal så kommer jag sakta men säkert öka på mina miltal också.
Stort tack allihopa! Det kommer komma bilder och text från mitt dygn på claeshedberg.se imorgon. Ska bara sluta gå som en skadeskjuten anka först ;-)
PS! Det kändes bra i benen idag och jag åkte till Gekås i Ullared. Efter några timmar där så var smärtan olidlig. Stod en timme i kassakön när en gammal tant framför mig reser sig upp från sin rollator och frågar om jag vill låna den. Kaboom och där kom min 40-årskris... :-) DS!
