12 februari 2012 kl 14:07
Till Alice:
Jag är ny inom Ultralöpning men har alltid fascinerats av uthållighetsidrotter och långa lopp. Jag insåg tidigt att Ultra handlar om psyke även om fysiken är högst visentlig. ALLA får ont även de som är duktiga. Därför funderade jag på vilka nego-tankar som skulle kunna dyka upp och laddade hela veckan med positiva tankar för att kunna attackera dem.
Antagligen hade jag laddat bra för krampen i vänster lår på första milen viftade jag bort som en fluga. Diarrén som sedan kom och faktum att jag höll på att göra på mig under andra milen fick mig dock att fundera lite. Jag gjorde mitt mentala jobb bra för när dagsljuset började komma var mina nattliga problem som bortblåsta. Glädjen till löpningen gjorde att jag flög fram och på fjärde och femte milen fick jag trevligt sällskap som förstärkte känslan. Det syns på tiderna.
Jag är tacksam att Jan, här på forumet, satte upp ett varnande finger när ämnet mat kom på tal. I min hjärna hade diverse läckerheter dukats fram mellan intervallerna men Jan fick mig att tänka om, tack och lov. Jag drack bara blåbärssoppa, vatten och lite Cola under natten och på dagen blev Ostkaka med sylt den stora vinnaren (tack för det tipset). Små portioner direkt när jag kom hem så magen hann vila tills det var dags för nästa intervall.
Kroppen kändes overkligt bra. Började dock suga lite i låren efter den femte intervallen men inget som störde mig nämnvärt. Inga skav, inga blåsor eller blåa tår. Konstigt men sant.
När det var dags för den näst sista intervallen (sjuan) började mina mentala murar att vibrera. Gnället här på forumet och att några hoppade av hade inte stört mig innan men nu vågade jag knappt läsa ett inlägg om jag befarade att någon tänkte gnälla. Tack och lov vände vindarna på forumet och alla började peppa varandra för att klara de sista intervallerna. Gött tänkte, jag nu kör vi!
Sjuan gick bra men när det var dags för åttan hände det som inte fick hända, mina mentala murar rämnade och jag attackerades från alla håll. Tröttheten och mörkret gjorde att jag inte orkade stå emot och jag föll ner i en hemsk självömkan. Usch, jag ryser vid tanken men är så glad att mitt sista vapen AUTOPILOTEN fanns att tillgå. Jag tryckte ner knappen och gjorde mitt jobb. Sista milen gick sååå långsamt och vart jag än vände näsan tornade en backe upp framför mig. Tittar man på kartan skulle man kunnat tro att jag var full. Sprang i sick-sack mellan villa gatorna här hemma.
Idag lycka ;)