Löpning • Avancerad träning • 84 inlägg • 12261 visningar •

Varför springer man inte snabbare?

Peter P
1965 • Kungsholmen
#1
•
20 september 2013 - 19:16
2 Gilla
En fråga dök upp i en annan tråd angående vad som begränsar en under ett lopp.
Vad exakt är det som gör att man inte helt enkelt springer lite snabbare?
Det är ganska intressant att reflektera över detta under ett lopp. Det är nog sällan det verkligen är den fysiska begränsningen som sätter gränsen utan det är nog mer vanligt att alla har en egen mental gräns då obehaget överskrider det man kan acceptera.

På ett kort lopp som tex 400m, 800m eller 1500m är begränsningen säkert väldigt nära den rent fysiska. Men redan på 10km och definitivt en halvmara eller mara så är det nog snarare en avvägning mellan tid kvar och obehagsnivå som avgör om man orkar pressa på eller slår av.

När ni tex efter 10km av en halvmara känner att det här går inte, vad exakt är det som gör att ni inte pallar? Trötta ben? Hög puls? Mjölksyra?
Jag tror det helt enkelt är en kalkyl som hjärnan gör av obehagsnivån kontra tid kvar på loppet. Hade det varit 2-3 km kvar hade vi orkat men med 10-11 km kvar så klarar vi inte det. Det är nästan alltid en mental bedömning.

Hur ser ni på detta? Var går gränsen där man slutar pressa sig? Och kan man övervinna detta genom att lura sig mentalt?
< < < 1 2 3 4 5 > > >
Micael Hellberg
1982 • Uppsala
#21
•
22 september 2013 kl 18:58
Gilla
Resultatet blev att jag sprang med 184 i snittpuls på Sicklaloppet idag i ca 4:06tempo.
Peter P
1965 • Kungsholmen
#22
•
22 september 2013 kl 20:11
Gilla
När jag gick från 47 på milen till 45 var jag aldrig säker på att det berodde på en egentlig fysisk förbättring. Det kunde lika bra bero på att jag lärt mig stå ut med obehaget bättre. (Genom att titta på pulskurvan borde man kunna se vilket som är fallet men då även denna förändras med omgivningtemp mm så kan det vara svårt att avgöra)

På samma sätt så kan jag även idag lätt prestera 2 min sämre på ett millopp om jag inte är mentalt förberedd för att stå ut med smärtan. Glömmer man att ladda mentalt så kan obehaget komma som en chock som gör att man inte alls orkar prestera på samma nivå som om man varit förberedd. Jag tror denna effekt är mycket större än eventuella fysiska formvariationer.

Precis som flera nämnt här så lär man sig både medvetet och omedvetet vad man tål. Första gången man pressar sig ovanligt hårt blir man lite rädd och det hindrar en från att gå ännu hårdare, men när man klarat en viss ansträngning så har man lärt sig att det var ok och man kan acceptera att höja nivån ännu ett snäpp. Personligen tycker jag också att det är lättare att orka med smärtan då jag vet vad den beror på. Efter att ha studerat träningsfysiologi och vet vad som händer i kroppen under hård ansträngning så skrämmer det mig mindre och jag har lättare att prestera.

Och som någon nämnde så beror givetvis prestationen och förmågan att stå ut med obehag mycket på motivation. Det är lätt som hobbymotionär att börja tänka i banorna: vad spelar det för roll om jag gör x eller y på milen? Och väcks dessa tankar så är det kört. Det gäller att "lura" sig att det är livsviktigt att verkligen klara det mål man satt upp. För vissa är detta lätt för vissa väldigt svårt.
David Orheden
1970 • Häggvik
#23
•
23 september 2013 kl 03:12
Gilla
Intressant tråd :)

Syre är musklernas bränsle. Handlar inte en del om att en kropp inte hinner ta upp tillräcklig mängd syre att transportera till musklerna när man överskrider sin "maxpuls" så att benen helt enkelt får "soppa torsk" tills du stannat/vilat några sekunder i t ex en jobbig, brant backe.

Glukosen samverkar och blir mer tydlig på längre sträckor och kan också då ge dig "soppa torsk" när glukogenförrådet är tömt. Summan av dessa faktorer tillsammans skapar väl den mentala spärr att "nu bör du sluta".

Men gränsen är väl inte tvär utan kan säkert överskridas, och även tränas upp?
Peter P
1965 • Kungsholmen
#24
•
23 september 2013 kl 07:43
Gilla
David: Man kan inte överskrida sin maxpuls, det är därför den kallas maxpuls ;-)
Det du avser är tröskelpulsen. Då tröskelpulsen överskrids (som de flesta gör på tex ett millopp) så ökar hela tiden mjölksyrakoncentrationen i blodet vilket till sist gör att benen stumnar. Men långt innan det händer så är obehaget ofta så stort att många anpassar farten. Det är denna reglering jag mest tänker på.

Samma sak med slut på glykogen i benen. Långt långt innan det händer har man anpassat farten till en rimlig fart som man tror man kan orka hålla ett helt marathon. Att det sen blir mer akuta problem när väl glykogenet sinar är ett annat problem.
Peter P
1965 • Kungsholmen
#25
•
23 september 2013 kl 08:02
Gilla
Vad jag menade med att "lura sig mentalt" i ursprungsinlägget var att man ju kan prestera bra mycket mer tex sista 1-2 km på en halvmara eftersom man vet att det är slutspurten och loppet snart är över. Om man kunde på något sätt lura sig att se loppet uppdelat i mindre bitar och aldrig se hela sträckan framför sig så skulle man kanske orka med ett mycket högre tempo.
För jag tror egentligen inte man upplever det momentana obehaget som så hemskt utan det man tycker är jobbigt är just tid gånger obehag.

Jag vill minnas att jag läste om en kvinna med någon slags hjärnskada som gjorde att hon inte hade något korttidsminne (lite oklart exakt vilken skada och symptom hon hade) vilket gjorde att hon aldrig blev trött på samma sätt som vi andra eftersom hjärnan inte mindes hur länge hon sprungit.
titti svensson
1978 • tyresö
#26
•
23 september 2013 kl 08:35
Gilla
Jag funderar också mkt kring det här, eftersom jag har svårt att pressa mig. Jag tror att det handlar om träning, att lära sig stå ut med den jobbiga känslan och veta att man har mer att ge. Men som du säger är motivationen viktig. Så det kanske även är beroende av hur mkt tävlingsmänniska man egentligen är?
Marcus Nilsson
1967 • www.sapiens.se
#27
•
23 september 2013 kl 08:49
1 Gilla
Motivationen är jätteviktig. Jag tycker att Peters mening sammanfattade det bra: "Det gäller att "lura" sig att det är livsviktigt att verkligen klara det mål man satt upp."

Har man inte det drivet naturligt kan man träna det. Om man vill. Det är jävligt obehagligt att ligga på max länge och det blir inte behagligare av att man blir snabbare. Snarare tvärtom. När jag sprang min första mara sprang jag och njöt första halvan. När jag sprang min snabbaste mara undrade jag redan under första milen om inte ansträngningen var farligt hög.

Våga ta i! Jag tycker det är skithäftigt när jag springer med adepter och ser dom få ut mer än någonsin tidigare. Bara för att jag finns bredvid och får dom att tro att dom kan det.
Robert Vestberg
1983 • Sundsvall
#28
•
23 september 2013 kl 08:55
Gilla
Det ligger nog mycket i det du skriver Peter. Ansträngning är på samma sätt som smärta ett väldigt subjektivt mått som består av både fysiologiska och psykologiska aspekter. Jag tycker t ex att en mil på löpband i 5:00-tempo är mycket mer ansträngande än en mil utomhus i 4:30-tempo, bara för att det är så förbannat tråkigt att springa löpband.

Men apropå obehaget som uppstår pga att man pressar sig finns nog olika sätt att hantera det bättre. Att som du är inne på mentalt dela upp anstängningen i mindre delar, t ex genom att tänka Lidingöloppet i form av sex separata 5-km-delar där man har ett visst måltempo för varje del.

Apropå elitidrottarnas förmåga att pressa sig så hårt är det nog en kombination av olika saker. Dels sker nog en exponeringseffekt av att ofta utsätta sig för obehaget vid hård ansträngning, kanske lite på den fysiologiska delen men ffa på den psykologiska delen. Man blir helt enkelt van att stå ut med obehaget och då blir den subjektiva ansträngingen lite lägre. Sedan är säkert motivation en extremt viktig faktor. Vad har jag att vinna på att pressa mig nära kollaps? Vilka mekanismer förstärker det beteendet? Och det är naturligtvis oerhört individuellt. Ära och prestige? Pengar? Eller är egenvärdet i framgången att lyckas pressa sig själv tillräckligt? Pers på milen?
titti svensson
1978 • tyresö
#29
•
23 september 2013 kl 09:22
Gilla
Marcus: hur kan man träna upp sin motivation? Som man självklart har, men är lätt att glömma när det börjar göra ont ;)
Staffan Dahlgren
1971 • Nykvarn
#30
•
23 september 2013 kl 09:31
Gilla
Jag tror både på motivationens kraft och på vanan. Jag kan ligga och pressa mig ganska länge på t ex en halvmara, har snittat en bra bit över 90% på 21,1km men då har det varit under varma förhållanden.

I ännu högre farter och framförallt på 10km upplever jag att jag är feg och inte vågar, jag kan inte säga om jag upplever att det är benen, flåset eller helt enkelt mina tankar som begränsar mig. Vet t tex att jag sprang 10000m bana i juni 2012, tre veckor efter att jag klarat årets stora mål, sub3 på marathon.

Jag hade draghjälp på milloppet, min kompis Tobias som jag sprang med slog mitt PB med knappt halvminuten, var inte överdjävligt trött men kunde ändå inte förmå till att fortsätta då drivkraften nog inte var tillräckligt start efter PB't på maran trots att jag låg på en fart som skulle inneburit nytt PB även på 10km. Klev av, besviken på mig själv efter 7,2km.
Marcus Nilsson
1967 • www.sapiens.se
#31
•
23 september 2013 kl 09:34
Gilla
Titti: Man måste nog se till sina egna drivkrafter och kanske lura sig själv lite.
Robert Vestberg
1983 • Sundsvall
#32
•
23 september 2013 kl 10:45
Gilla
Titti, steg ett är att ta sig en funderare kring vari motivationen sitter, alltså vad det är som motiverar dig. Sedan handlar det om att hitta strategier att påminna sig själv om just de sakerna när det känns motigt. Oavsett om det handlar om löpning eller om något helt annat :)
Oldboy
1952 • Danderyd
#33
•
23 september 2013 kl 19:46
Gilla
Det finns både medvetna och omedvetna begränsningar. Noakes Central Governor gör en kalkyl på hur fort vi tillåtes pressa oss och gränsen sätts där CG anser sig veta att vi inte spränger hjärtat eller skadar oss allvarligt. Och CG flyttar gränserna när vi tränar upp oss.

Det mentala är i alla fall delvis medvetet men har man sprungit några tävlingar så vet man ju också ungefär vad man "klarar" - om det sen är CG som gör att fast vi försöker och försöker höja farten på benen så går det inte fortare eller att vi har ont i benen eller det bränner i luftstrupen eller nåt (vanlig trötthetskänsla är signaler från CG!).

Men även i CG:s kalkyl finns ju med hur mycket reserver av olika slag vi har och de är ju större från början ju mer vi har tränat. Men vilka fysiologiska faktorer är det som gör att CG en dag säger att "idag är du pigg och får springa fort" och en annan "nu är det tungt och kan inte få fart på benen"? Det har forskat på detta i hundra år eller så men än finns många frågetecken.
Oldboy
1952 • Danderyd
#34
•
23 september 2013 kl 20:07
Gilla
Till Marcus synpunkt att det blir ännu jobbigare att springa "så fort man kan" när man är vältränad och det går fortare:
Jag både håller med och inte. När jag började springa marathon tänkte jag på att någon sagt att efter halva ska det kännas som efter ens vanliga söndagsrunda, lätt alltså. Sen blev jag snabbare och det började kännas jobbigt redan efter 5 eller 10km. Men mitt snabbaste marathon som jag sprang i somras var det klart lättaste jag sprungit. Det kändes hyfsat bra fortfarande efter 30km och blev inte riktigt tungt förrän efter 35. Jag tolkar det som att jag äntligen var mogen för den farten och fick positiv feedback av att märka att jag låg bra till och orkade.
Ett annat exempel på positiv feedback har jag fått på träning de senaste veckorna. Jag har avslutat flera pass med en 4 km lång fartsträcka, samma väg varje gång och den springer jag progressivt i riktigt bra fart. Det känns mycket ansträngande sista kilometern när jag skruvat upp farten men jag vet att jag klarar det, alltså gör jag det och funderar inte på att ta en tidig nedjogg eller hålla igen. Det här är nytt för mig och det ska jag bygga vidare på.
Gabriel Enning
1980 • Lidingö
#35
•
23 september 2013 kl 20:30
Gilla
Självklart är det viktigt med det mentala.

Men det fysiska begränsar oss till slut, hur starkt pannben vi än har.

Alla hyllar Petter Northug för hans hårda pannben. Men vad kom först, hönan eller ägget? Kommer inte hans hårda pannben från hans stora fysiska förmåga, egentligen?

När vi kommer över en viss ansträngningsnivå och kroppen inte klarar att tranportera laktet så går det inte att springa bra längre. Det går framför allt inte att springa en mara med konstant stigande laktatnivåer i blodet. Så där har vi definitivt en begränsning som inte är mental utan enbart fysisk.

Det som återkommer när man studerar Kenyaner och Ethiopier är deras låga koncentration av laktat i blodet även vid höga farter.

Geoffroy Mutai springer inte en mara på 2:03 för att han har hårt pannben, utan för att hans kropp har en enorm förmåga att transportera bort och använda laktat som bränsle.

Det är klart att det måste finnas pannben, men talang och träning är nog viktigare.
Valter Johansson
1962 • Umeå
#36
•
24 september 2013 kl 00:26
Gilla
Det är väl lite en fråga om hur man definierar pannben också. För mig är pannben något man har eller inte har när det känns tungt och jävligt och det kan vara avgörande i vissa slutlägen. Men för mig kan pannben lika ofta kännetecknas av någon som fortsätter och kämpa trots att det går dåligt.

För mig är det inte alltid samma sak som att vara mentalt stark då det kan ge positiva skillnader såväl före som under loppet. Att man helt enkelt tror på att man är bäst och därför vinner.
På lägre nivå kan man ju vara mentalt stark såtillvida att man tror på det man gör och optimerar sitt resultat även om tidigare resultat och träningsmängd mm varit tveksamma.

I den bemärkelsen tycker inte jag att Northug är en kämpe om man jämför med andra skidåkare i eliten. Förr var han ju rätt dålig individuellt jämfört med masstarter där det var/är lättare att glida med. Fortfarande kan det ju se ut som han tidigt ger upp i lopp där det börjar dåligt.

Numera är han ju lika bra individuellt som i masstarter men jag tror ju som Gabriel att det handlar mer om hans fysik samt hans överlägsna fartkapacitet som ger honom ett mentalt försprång gentemot konkurrenterna.
Valter Johansson
1962 • Umeå
#37
•
24 september 2013 kl 00:41
Gilla
På tal om hönan och ägget kan det ju vara intressant att tänka sig om man kan utnyttja det mentala till att ge fysiska förbättringar.
Dvs om man tror att man blir/är bättre därigenom också kan få hjärnan att styra kroppen på ett bättre sätt. Tex genom att transportera bort laktat bättre.

Tyvärr är det ju ingenting som är mätbart.

Normalt utgår vi väl från att träning förbättrar samspelet i hjärna - kropp och att det mentala mer handlar om att optimera resultaten i rätt tidpunkt (när det gäller som mest)
Micael Hellberg
1982 • Uppsala
#38
•
24 september 2013 kl 08:07
Gilla
Det borde gå att se hur ens eget pannben kan variera med olika resultat trots liknande form.

Det borde även gå att jämföra två lopp som kändes ungefär lika jobbiga men som sprangs vid olika formnivå.
Peter P
1965 • Kungsholmen
#39
•
24 september 2013 kl 08:14
Gilla
Självklart är det så att det är mest den fysiska prestandan som avgör vem som är snabbast. Man kan inte kompensera många minuter på milen med bra pannben men säkerligen 1-2 minuter.

Men även för världmästaren på maraton så gäller att det är en mental bedömning av obehag gånger tid som gör att hen bestämmer vilket tempo hen orkar hålla. Går man ut för hårt så kroknar man oavsett fysisk kapacitet.
Oldboy
1952 • Danderyd
#40
•
24 september 2013 kl 09:46
Gilla
Ytterligare en illustration till vad det mentala betyder kontra det fysiska, från den löpare jag känner bäst, alltså mig själv;-)

Mina "viktiga" tävlingar slutar alltid på ett av två sätt: PB, om så bara med en knapp minut på marathon eller sekunder på milen, eller mycket sämre, typiskt 10 minuter på marathon. Det kan räcka med 3-4 km för att jag ska nästan säkert veta vilket och i alla fall är loppet "klart" inom en mil (nu när jag är rutinerad). Har aldrig tagit igen vad jag förlorat på första milen och har aldrig missat PB med sekunder eller enstaka minuter på marathon.
< < < 1 2 3 4 5 > > >
Endast registrerade medlemmar kan posta inlägg till forumet. Registrera dig här eller logga in ovan.