KrönikaKolla Cecilia! Hon tränade och åt nyttigt. Och ändå fick hon cancer. Hörde jag någon säga.
Ja, det fick jag. Men det är inte mitt fel. Och det är ingenting jag skulle kunna gjort annorlunda. Trust me. Jag har rannsakat mig själv i dagar och i veckor. Så jag vet, att jag inte gjort något fel. Jag är uppfödd på ekologisk och till stor del vegetarisk kost. Jag gick drygt 5 km till skolan, i 9 år. Jag har inte rökt. Jag har festat lagom och inte haft oskyddat sex. Jag har solat med måtta och jag har gått på alla undersökningar jag blivit kallad till. Och ändå fick jag cancer. Så det jag kan trösta mig med är att jag har gjort så gott jag kunnat.
Men det är å andra sidan varken min kost eller min träning som gjorde mig cancerfri. Det gjorde två fantastiska läkare och en massa forskare som tagit fram cellgift som passade mig och min cancer. Men jag vill att ni skall förstå hur viktigt det ändå är att leva så väl man kan. För det jag vill komma fram till är att det är löpningen som räddade mitt psyke och min kropp. Det är träningen som fått mig att komma tillbaka.
För när beskedet ”Du har cancer” når ditt medvetande startar en process av stress, destruktiva tankar och kaos i din hjärna. Du kan inte tänka klart eller handla rationellt. Det känns som om du blir fråntagen dina mänskliga rättigheter och hänvisas till okända människors kunskap (eller okunskap) och profession. Du tar tacksamt emot all hjälp du kan få. Alla piller, alla cellgifter och operationer är det enda som du tänker på. Och du blir snabbt en cancerdrabbad, en cancerpatient. Ett personnummer, en klapp på huvudet och massor av ”tycka synd om"-blickar.
Och det var där någonstans, som jag bestämde mig att jag skulle bli en riktig maratonlöpare. Jag skulle vägra att bara vara en patient. Så jag höll min finaste medalj högt. Min medalj från mitt första och enda maraton. Marathon du Medoc 2012.
Jag har hört att man måste springa minst två maraton innan man kan kalla sig maratonlöpare. Jag har ingen aning om det är sant, men för mig blev det ett mantra. Så därför var mitt mål att, så fort cellgiftsbehandlingarna var slut, springa ett nytt maraton. Så att jag kunde kalla mig för: maratonlöpare. Och för att inte tappa fokus hade jag alltid min medalj med mig.
Den var med mig vid operationen. Den hängde på sängkanten vid varje cellgiftsbehandling. Och när jag grät av smärta och trötthet, så var det min medalj som höll mig sällskap.
Så istället för att ge upp och resignera inför cancern bestämde jag mig för att vägen tillbaka börjar NU. Och om man skall bli en löpare (igen) så måste man ju börja någonstans. Och vad börjar man med då? Jo, man börjar med att sätta på sig ett par löparbyxor. En nog så stor utmaning när man är bukopererad och full med cellgifter. Men det var så det började. Vägen tillbaka. Genom att dra på mig mina löparbyxor. Och det är därför som jag är så lycklig. Över att det här loppet blir av.
För då vet jag att många kommer förstå vad det är jag menar. Och att jag måste få med så många som möjligt. För om du springer en mil, eller stafetten, och får en medalj så har du inte bara ett bevis. Du har också en känsla. En känsla som jag vet kan bära dig. Om det blir tufft. Och det handlar inte om tider, fräcka kläder eller prestige. Det handlar om att genomföra loppet. I din takt..
Du kanske går med stavar, du kanske joggar. Eller springer du så fort du kan, efter dina förutsättningar. Och du skall ha kul. Och om det är ditt första lopp så kan jag bara gratulera. För det är första gången som är absolut den mest minnesvärda gången. Och den mest prestigelösa.
Så även om det bli lite tungt i slutet. Glöm inte av att njuta. Att skratta och leva. Och tycker du att det känns tungt att springa? Tänk då på att du springer för någon annan! Vem springer du för?
