TävlingsberättelseI lördags var det äntligen dags för årets höjdpunkt, Göteborgsvarvet! Det skulle bli mitt 6:e varv. Göteborgsvarvet är verkligen inte det bästa tävlingsloppet om man är ute efter att slå PB, enligt mig. Men helt klart årets höjdare när det kommer till upplevelsen av arrangemanget. Publiken, alla löpare och stämningen utmed banan är grym.
Jag är en tävlingsmänniska, först och främst tävlar jag mot mig själv men sen kan man inte låta bli att tävla mot dem runt omkring:) Ser jag en tjej en bit fram försöker jag alltid ta mig förbi. Sen har vi kampen med sambon, den är alltid viktig att vinna:)
2012 var första gången jag sprang Göteborgsvarvet gravid, då i graviditetsvecka 18. Oj vad förmaningar jag fick då, men jag tyckte själv inte jag var så gravid, så klart jag skulle vara med. Det året var en ny upplevelse att springa. Jag hade inga tidskrav utan sprang i ett behagligt tempo och njöt av publiken och av att kunna springa. Såg saker utmed banan som jag aldrig sett förut när allt handlat om att klara en viss tid.
Så i år var det alltså dags igen. Denna gång längre kommen i graviditeten, slutet på V. 24. Det är ungefär 60 procent av en graviditet. Första tanken, när jag i januari insåg att jag var gravid, var att nu blir det inget Göteborgsvarv och inget Stockholmmarathon. Men träningen har flutit på som vanligt och jag har sprungit ungefär 6 mil i veckan hela vintern och våren. Så i slutet på mars började jag ändå tänka att varvet fixar jag. Folk runt om kring började fråga om jag skulle springa, och av erfarenhet sen förra graviditeten svarade jag att det får dagsformen avgöra. Många blir väldigt provocerade av att man springer som gravid. Man får kommentarer som "det går inte springa gravid", "du är galen", "du tar det väl lugnt".
Så jag undviker ofta att tala om hur mycket jag springer. För jag älskar att springa och mår väldigt bra av det!!
I mitten av april fick vi influensa här hemma, kan inte minnas att jag någonsin varit så sjuk. Lite drygt 2 veckor utan löpning, dessutom lyckades jag hosta sönder något runt revbenen :( . Då började jag tänka, jag fixar aldrig att springa Göteborgsvarvet. Men innerst inne vägrade jag ge upp. Gick minst en timmes promenad med hundarna varje dag, trotts att det ibland kändes som om vi knappt tog oss framåt. Men när jag sen vågade börja springa igen så gick det betydligt lättare än vad jag trodde. Då tändes hoppet igen.
Helgen innan varvet bestämde jag mig att jag skulle starta, om det nu bara inte blev så varmt som 2013 års lopp då det var närmare 30 grader varmt. Veckan kantades av förmaningar, "ska du verkligen starta", "tänk på barnet", "hur ska du orka med magen" m.m.
Ja nu springer jag för att jag vill det, och mår jag bra så tror jag att barnet mår bra och även min omgivning får det bättre eftersom mitt humör blir bättre. Kollade vädret dagligen hela veckan och blev mer och mer säker på att detta fixar jag. Satte en gräns för mig själv, att blir det över 20 grader så startar jag inte.
Så bar det då äntligen av till Göteborg i lördags. Strålande sol och behaglig temperatur.
Och ju närmare vi kom desto säkrare blev jag på att jag skulle starta. Mest för att jag längtat så länge, och jag visste att detta blir årets ända lopp, men även lite för att bevisa för alla som tvivlar att det går jättebra att springa gravid.
Vi har vänner som bor utmed gatan där starten är, så vi lämnade av all packning och begav oss till mässan.
Blev en del shopping i vanlig ordning och sen upp till huset för mat och lite vila innan start.
När vi satt och åt kände jag att adrenalinet började komma och jag kände mig riktigt taggad för loppet.
Då måste jag börja tänka att jag ska ta det lugnt. Inte springa för fort, det är så lätt att ryckas med.
Så gav vi oss äntligen ut till starten, sambon och jag startade båda i grupp 5 i år. Eftersom han tränat dåligt tyckte han att han lika gärna kunde springa med mig. Väl i startfållan känner jag mig så lyckligt lottad. Visst är jag tjock och väger mer än normalt, men jag kan starta en halvmara utan att ha ont någonstans och stämningen är på topp.
Och så fick vi äntligen ge oss iväg:) . Höll mig ordentligt till höger, ville inte komma i vägen för de som springer snabbt. De 2 första kilometrarna gick fortare än jag tänkt men det är svårt att ta det lugnt. Säldammsbacken hade jag räknat med att jag skulle få gå lite i, så även en bit upp på Älvsborgsbron. Säldammsbacken gick utan problem, jag drog ner tempot och tog mig upp utan problem.
Ner genom Majorna var det skön löpning i skuggan och vi närmade oss första bron. Sambon visste om min plan, att jag tänkt gå lite uppför bron. Gick kanske 100 m på den lilla gångvägen som leder upp till bron men väl uppe så började jag sakta springa igen. Det fläktade skönt på bron och utsikten var underbar.
Sen började den långa nedförslutningen. Det är värre ner än upp, för magen skumpar så. Men jag tog det lugnt och drack vatten vid vätskekontrollen. Hisingen gick av bara farten, massa härlig publik som stod och hejade och flack lätt löpning.
Runt 11 km började det komma en del snabba från startgruppen bakom. Då kände jag att man drogs med i snabbare tempo men magen sa ifrån direkt, så jag höll koll på klockan för att inte springa för fort.
Strax efter 13 km så började sambon få kramp i vaderna och han började känna sig sliten. Så vi bestämde att jag skulle fortsätta i min takt, så fick han försöka hänga på om han orkade. Vågade aldrig vända mig om p.g.a. risken för att snubbla, så när jag sprang ifrån honom har jag ingen aning om.
Dags för andra bron. Den gick betydligt segare än första, men jag sprang utan problem hela vägen upp. Sedan sista jobbiga nedförslöpningen, den är inte lika brant som första bron. Så det gick utan problem.
Lite vätska och äntligen dags för avenyn och all härlig publik. Sög åt mig den härliga atmosfären och hade inga som helst problem och ta mig upp och runda Götaplatsen. Försökte hitta sambon bland alla löpare som jag mötte på vägen nerför avenyn men kunde inte se honom så jag antog att han inte var så långt bakom.
Bara 4 km kvar och kroppen var fortsatt pigg, inte ens benen kändes sega. 2012, förra gravidvarvet, var benen riktigt slitna sista biten. Började också inse att tiden kommer bli betydligt bättre än jag räknat med, att jag troligen kommer komma in under 2 timmar!! Min gissning tidigare i veckan på Jogg.se var 2.09.25.
Nu började de som gått ut för hårt få det jobbigt, och jag hade fullt upp med att passera löpare utan att vara i vägen för de som sprang fortare. 2 killar låg utslagna ca 2 km från mål. Då tänkte jag, shit vilken stark och fantastisk kropp jag har. Backen upp till gångbron gick lätt. Bara 1 km kvar nu, vad kan gå fel liksom. Bara fortsätta i samma takt. Sista biten upp mot startområdet, när man möter de som precis startat, gör jag mitt bästa för att heja på dem. Publiken jublar och klappar händerna åt oss som är på väg mot mål, jag njuter fortfarande av att det går så lätt att springa.
In på Slottsskogsvallen och min hejarklack står i första kurvan, jag ser dem direkt och vinkar glatt.
Går i mål och känner mig riktigt stolt över att jag gjorde det, jag sprang Göteborgsvarvet och "liten" i magen verkade också nöjd:)
Sen kom jag på, att jösses, jag sprang under 2 timmar. Skäms nästan lite för att jag sprungit så fort, vad skäll jag kommer få. Men jag sprang i ett behagligt tempo hela vägen och när det drog i magen slog jag av på tempot.
Nu mår jag toppen, är glad och stolt över att jag tog mod till mig och sprang loppet trotts alla förmaningar. Jag känner min kropp bäst! Det är härligt att vara gravid och kunna springa och njuta av varenda steg i 21 km:) .
Min officiella tid blev 1.58.52, det hade jag aldrig kunnat drömma om. Det kan jämföras med mitt PB från förra året på 1.44.07.
Sambon då, jo, han var rejält sliten och kom i mål nästan 12 minuter senare. Vinst i familjekampen denna gång;)
Nu fortsätter jag mitt mysspringande i väntan på att "Liten" ska komma ut.
