Foto: Garry Knight/Wikimedia commons

Att lyssna

Krönika

Vaknar och känner en oerhörd vällust. Solen strålar igen efter gårdagens skyfall och värmen är inte lika påträngande längre som de senaste veckorna. Det är söndag och dags för långpass. På programmet står två timmars löpning med andra ord dryga två mil. Ligger kvar och funderar på vägval. Runda alternativt springa bortåt och hämtas upp någonstans? Det är roligare, Bulycke, Låssby är fint kanske fortsätta mot kålsered och Klaremosse?

Lyssnar och hör dagen vakna, lite sega fåglar, inte alls lika intensiva längre som tidigare i våras. En bil startar och Christer börjar röra sig bredvid. Han ska inte med, inte där ännu. Ska bli kul när vi kan göra långlöpningarna ihop igen. Under hans skadeperiod har jag dock upptäckt Spotify och top-hits kanalerna. Ser verkligen fram mot stunderna ute i skogen, så enkelt och härligt med musiken. Det blir aldrig långtråkigt. Går igenom vad som ska med, två enervit och en gel blir bra, ”ryggan” med lite vatten och givetvis mobilen. Nä, upp och hoppa nu är det frukostdags så jag kan komma iväg, längtar verkligen.

Christer visar mina nyinköpta rullskidstavar, innan jag ger mig av, lite längre, ska bli kul att testa. Ger mig av efter att ha diskuterat vägval och tid för hämtning . Hisinsparken om två timmar, vet att han kommer ha en kopp kaffe och macka med sig, han är bäst. Aldrig sur (nästan aldrig) bara pushande och hjälpsam. Några ord med grannarna om löpning och så sedan sätter jag in hörlurarna och går in i min egna lilla värld. Löpningen börjar med tre kilometer asfalt, lite tråkigt men ok. Vädret är helt perfekt, jag njuter. Snart är jag uppe på spåren bakom stallet. Det luktar så gott, lite stall men också mycket varm sommarnatur. Lyssnar på helt underbara låtar och benen känns så grymt lätta. Fyra femtio tempo, sänk farten tänker jag, det är långpass.

Vad var det? Lite ont i höger fot. Aldrig känt något där förut, aldrig. Ok något att dribbla med. Springer vidare, nu ner mot Lillebygrillen och bort mot Låssby. Här är fint, hittar några enorma björnbärsbuskar. Hit måste vi gå och plocka. Smärta i foten, lite mer nu. Vad sjutton är det. Ute på underbara grusvägar, en ridande tjej, jag börjar gå och hon blir tacksam. Vi hälsar och jag springer vidare. Missar vägvalet mot Kålsered och hamnar trots allt i Skrabro. Vet att det är tre kilometer till Norrleden. Ok, jag är nu på dryga tretton så det blir bra. Vet att det är sex fina kvar när jag väl är där.

Försöker hitta något sätt att springa så det inte ska göra så förbaskat ont. Tanken att bryta infinner sig. Är jag dum som springer vidare? Det ska till mer för att jag ska sluta något så här underbart. Ligger jag bara där det doserat märker jag att det känns mindre. Möter en löpare, det är Anders Hansson med sin karakteristiska stil. Vi känner igen varandra samtidig och hälsar. Äntligen framme vid Tuve fabrikerna, in i skogen och en enervit tablett och lite vatten. Nu gör det ruskigt ont, knepig plats, mellanfoten framför hälen längst ut på lilltåsidan. Senare benämnt som, "smärta i proximala metatarsale 5".

Lätt utför nu på en skogsstig, svårt att njuta men nu är det bara några kilometer kvar. Plötsligt stukar jag till mig, givetvis den onda foten. Det var lätt men ändå överdjurisk smärta. Kommer ut på en grusväg, ska jag rakt över eller hur går gröna spåret? Ser två som går med sina hästar och jag frågar. Det är nog in där, de pekar på en nästan obefintlig stig med en massa nässlor. Jag tar mig in där men det är omöjligt att springa på grund av foten. Efter hundra meter in och arton komma fem kilometers löpning måste jag bryta. Ringer Christer och ber honom komma, försöker förklara grusvägen och var jag är. Vi har cyklat här tidigare så det går ganska lätt. Tar mig ut till den igen, smärta! Hittar en bra stock som blir perfekt för mig att vänta på. Går inte längre att stödja på foten. Ska visa sig att det kommer att ta tid. Solen skiner och jag njuter ändå, visst tråkigt men jag är ju i sådan grym form. Att få ha löptränat och sitta här gör mig ändå väldigt tillfreds. Lyssnar fortfarande på härliga låtar på Spotify. Tanken slår mig, skulle jag ha lyssnat på kroppen tidigare? Ja, efterklok kan man alltid vara men vad hjälper det. Christer kommer i lilla Djungo. Svänger in och tar fram kaffe och macka, det viktigaste! sedan en Dauerbinda, som han lindar om foten hellre än bra.
Pling... nr 621... "-en fraktur, jonesfraktur, marsch fraktur också kallat, operation, spikar, sex veckor i gips. Träffa en ortoped" orden haglar runt mig. Vem kunde ha anat detta, den här underbara söndagsmorgon som ingav sådana härliga förhoppningar. Ok, lärdomar och det finns värre saker, du får syssla med annat, typ måla! Hjälper dåligt just nu.

Vi får börja att anpassa oss efter de nya förutsättningarna. Lidingöloppet, Kenya, flytten om en månad. Men som alltid är vi lika lösningsfokuserade båda två så hjärnorna går på högvarv. Snart tillbaka igen men har lovat att variera träningen mer. Det blev för mycket av det goda.

Puhhh….slapp operation, ska vara bra om jag sköter mig om fyra veckor utan varken operation eller gips.

1 kommentarer till artikeln

Tapio Sulasalmi
1957 • Eksjö
#1
13 september 2014 - 20:15
Ja, söndagmorgon brukar vara ett bra tillfälle att njuta av när naturen vaknar till liv. Men sicken otur för dig att det blev något annat. Hoppas att du återhämtar dig snart.
Tapio
Endast registrerade medlemmar kan posta kommentarer.
Registrera dig här eller logga in ovan.