Krönika"Nå, hur många skor har du egentligen?" frågade min man mig förra månaden. "Vad menar du?" svarade jag. Jag hade precis fyllt i en löparenkät på nätet och skämts över beloppet som jag klickat i över hur mycket jag lägger på utrustning varje år.
Varför blev det så här? När ändrade det sig från att "det räcker med ett par skor" till att bli du måste ha tjugo tights, tio löparkjolar, åtta par kompressionsstrumpor, senaste GPS-klockan och jag vet inte allt.
Jag skäms igen när jag tänker på högarna av utrustning jag har hemma i källaren. Jag inser att jag nästan slutat handla vanliga kläder för att kunna ha råd med mina olika löparoutfits. Numera vill jag nämligen inte bara klä mig funktionellt utan även snyggt. Allt ska matcha. Jag har blivit en Fastinista som de skriver om i amerikanska Runner´s World.
Löpning och allt runtomkring har fått större utrymme och ökar lavinartat, det är big business. Även den vanlige motionärslöparen hakar på trender och jag får frågor av tjejerna i mina löparskolor om barfotalöpning, varandet eller inte varandet av dämpade skor och framfotalöpning. På nybörjarnivå. Som grädde på moset, lägg på hur trendkänsliga vi svenskar är och du har hittat en guldgruva. Nu kan du hitta löparskor och kläder med stor variation på utbud inte bara i en speciell löparbutik utan även hos vanliga sportkedjor.
Blir vi bättre, snabbare av all denna utrustning, rapporterande av träning, bloggande, inmundigande av information om vad som är det senaste och jag vet inte allt? Kanske, kanske inte. Men människan är ett flockdjur och alla vill passa in. Jag vet personer i min närhet som börjat springa för att kunna passa in. Att kunna sitta på fikat och prata om Göteborgsvarvet som de tidigare knappt visste var det var för att sen berätta om i vilket tempo de sprang sitt pass igår. Allt registrerat i en dyr GPS-klocka och sen uppladdat direkt i en träningsdagbok på nätet.
Min känsla av skam övergår till något annat då jag inser att jag själv är del av löparboomen. Utöver mitt törstande behov av nya skor utnyttjar jag löparboomen genom att hålla löparskolor, individuella teknikpass med kunder och diverse andra jippon.
Jag tittar återigen på högen av utrustning och lådorna med skor och skrattar; f-n att jag inte öppnade en löparbutik för tre år sen, då jag hade varit rik nu.
Men så inser jag att jag visst är rik. För kärnan i all denna cirkus är ju ändå löpningen och den älskar jag oavsett skor, utrustning eller bloggande – den gör mig rik långt inne i min löparsjäl.
