Tillbaka i Forno di Zoldo, för en tredje gång och kanske den sista?
Efter att tidigare ha sprungit både 53 km och 103 km kändes det inte mer än rätt att även ta 73 km-varianten och därmed slutföra samtliga ultradistanser som erbjuds på Dolomiti Extreme Trail.
Det här är ett lopp jag verkligen uppskattat tidigare. Omgivningen, atmosfären och det faktum att det inte är knutet till UTMB gör att det känns mer avslappnat och familjärt.
Träningen fram till loppet har gått väldigt bra, dock borde jag fokuserat mer på backträning(som vanligt) men i år körde jag enbart ett pass i Flottsbro under våren.
Starten
Starten gick vid 00:00 natten mot lördagen, med poliseskort första 3km innan banan slingrade sig upp i bergen på små stigar. Hundratals löpare med pannlampor som tillsammans, i tystnad, kämpar sig upp.
Vid första vattenstationen bestämde jag mig för att slänga på mig regnjackan för att hjälpa till att hålla värmen lite nu när vi skulle fortsätta upp och närma oss 2000 meter över havet. Energiplanen var relativt simpel, en gel eller energibar var 20-30min och klockan larmade var tjugonde minut för att inte hamna efter i energiintaget.
Efter en sisådär 30 kilometer kommer jag fram till en bekant backe. Jag har svurit åt den här backen förut, första gången för tio år sedan och senast för tre år sedan. Ändå så är jag här igen och svär åt samma backe. Det är en positiv egenskap vi ultralöpare har, vi glömmer. Lätt och fort.
Jag har stavar men det gör det samma, på vissa delar av stigningen är det alla fyra som gäller. Under kommande två kilometer så tar vi oss upp nästan 500 höjdmeter. Inga serpentiner, spikrakt upp.
Fram tills nu var känslan magisk, jag hade flugit ner för och tuggat i mig de tidigare stigningarna. Den känslan var borta nu, nu kändes det fruktansvärt jobbigt.
Nedför går nästan lika långsamt, det är så brutalt brant att det är svårt att springa. Den här miljön är svår att träna för i Sverige, snudd på omöjlig i Stockholm.
Ju längre dagen går, ju varmare blir det. Ingen direkt hetta men ändå runt 20 grader. Sedan länge borde jag tagit av mig i alla fall regnjackan och vid det här laget även min tjocktröja. Jag har alldeles för mycket kläder på mig, det kommer jag få betala för längre fram. Vi närmar oss en lång skidbacke så till slut stannar jag och tar av mig, att springa i löparlinne nu är väldigt skönt.
Känslan är fortfarande usel. Benen är tunga och huvudet återkommer till samma fråga: ”Vad fan håller du på med?” Vid toppen av skidbacken finns en vätskestation, jag stannar till och kastar den dyngsura tjocktröjan i soporna. Den fyller inte längre någon funktion och är bara dödvikt. Nu är det bara en halvmara kvar.
Jag springer när det går. Eller snarare när det inte gör för ont. Det borde gå att springa mer, jag vill springa mer men klarar inte av det. Den sista milen är seg trots att det i princip bara är utför. Nästan tusen höjdmeter tillbaka ner till Forno di Zoldo. Bristen på backträning blir pinsamt tydlig nu, när musklerna har gett upp. Totalt.
De ryggar jag försöker följa, glider långsamt bort. Bort från synfältet. En moralisk smäll men nu är det verkligheten, bara kämpa sig igenom!
Till sist närmar jag mig Forno di Zoldo, musiken från målområdet hörs, likväl speakern. Det är snart över. Underbart!
Kollapsen
Efter målgång tar vi oss till den lokala pizzerian för att fylla på med kolhydrater. Under tiden pizzan bakas känner jag hur det börjar snurra. Jag går ut för att få luft men hinner knappt över gatan innan jag känner att benen börjar ge vika, hinner precis fram till bänken och sjunker ihop som en potatis. Min fru är med och får hjälp av funktionärer för att få lite kontakt med mig, blir inlastad i en ambulans för en kort färd till sjuktältet. Nästa minne är sjuktältet, en nål i armen och saltlösning som droppar in. Det tar inte lång tid innan jag känner mig mänsklig igen. En timme senare och en liter saltlösning senare kunde jag lämna sjuktältet för egen maskin.
Lärdomar
Den viktigaste lärdomen är kanske också den enklaste: Salt. Glöm för guds skull inte salt. Jag har alltid haft med mig salttabletter under mina tidigare lopp. Varför jag inte hade det nu är ett mysterium, ett riktigt nybörjarmisstag som jag fick betala dyrt för.
Därefter klädseln, jag borde ha anpassat klädseln direkt på morgonen. Kanske hade jag inte behövt sätta på mig regnjackan alls men jag föll lite för grupptrycket när andra deltagare runt om mig satte på sig.
Avslutning
Den här typen av lopp gör något med mig. De visar ganska brutalt vad som fungerar – och vad som inte gör det. Små beslut i träning och förberedelser blir väldigt tydliga när man är flera mil in i bergen, utan något att skylla på. Det är just därför jag fortsätter att söka mig till sådana här utmaningar.
Utrustningen fungerade genomgående bra. Jag sprang hela loppet i Nnormal Tomir 2.0 utan skav eller problem. På ryggen hade jag min Salomon Adv Skin 12 som alltid fungerar bra i långa bergsultror. Under natten använde jag Petzl Nao RL, en pannlampa jag använt mycket under året och som fungerade lika pålitligt här.
Dolomiti Extreme Trail är ett lopp jag återvänt till flera gånger. Kombinationen av miljö, bansträckning och stämning gör det speciellt. Det är krävande och ibland brutalt men alltid ärligt.
