4 augusti 2011 kl 18:01
Hej
I februari 2010 åkte jag in på sjukhuset i Östersund för tredje gången inom loppet av ett år. Jag hade så jävla ont i magen... igen. Den här gången blev jag inte hemskickad med Alvedon och en burk piller mot prostatit utan man kom fram till att jag hade cancer lite varstans i magen. Det såg inget vidare ut och beskedet kom givetvis som en chock för mig. Den våren ägnade jag mycket tid åt att sitta på altanen hemma för att röka och dricka whisky. Det var väl inte så att jag var på väg ned i nåt djupare missbruk men så särskilt hälsosamt var det ju knappast. När sommaren så led mot sitt slut och hösten kom så bestämde jag mig för att försöka göra det jag kunde för att leva lite längre. I min ungdoms dagar spelade jag en hel del fotboll men som vuxen hade jag väl blivit en rätt slö typ. Undantaget var väl att jag sommartid sprang en del och att jag deltog i Midnattsloppet rätt många gånger under nittiotalet och början av tjugohundratalet. Det där med löpning är ju faktiskt rätt skönt tänkte jag och satte igång. Jag ska redan nu säga att jag aldrig varit särskilt duktig. Som bäst sprang jag loppet runt söder på 49 minuter men det var ju 15 år sedan. Nåja, jag kunde ju ha det som ett mål i alla fall och jag började nöta landsvägarna och grusvägarna i trakterna där jag numera bor. Jag blev djupt besviken när jag förstod att jag hade stora problem med att ta mig runt tio kilometer på en timme. Var det kanske åldern, eller hade det med min sjukdom att göra? Jag pratade med mina läkare om det och de trodde väl att det antagligen var en kombination. Hursomhelst så uppmuntrade de mig till fysisk aktivitet, så länge jag inte körde slut på mig fullständigt. Konditionen förbättrades men så snart jag varit nere på sjukhuset i Uppsala för strålbehandling så förvandlades jag till en åttioårig gubbe. När jag började jogga försiktigt igen så kändes det ungefär som jag rökt en limpa John Silver utan filter strax innan. Frustrerande, när man nu ändå kommit igång. Man vill ju liksom ha lite betalt för sina ansträngningar. Som jag sa så har ju mitt mål med den återupptagna löpningen varit att leva lite längre. Så är det nog för många även om löpningen också har ett värde i sig. Men vaga mål är inget jag är bra på att hålla. Jag anmälde mig därför till Midnattsloppet och Stockholm halvmarathon nu i höst. Träningen har nu i sommar gått rätt bra, dels eftersom jag har haft tid att träna regelbundet, dels för att jag inte fått någon mer strålning sedan i våras. Om jag klarar Midnattsloppet under 50 minuter får vi se. Just nu känns det tveksamt men jag ska göra mitt bästa. Tyvärr ser halvmaran ut att inte bli av. Häromdagen fick jag veta att jag ska opereras i slutet av augusti och det är väl knappast troligt att jag är i toppform tre veckor senare. Återigen gör sig sjukdomen påmind alltså. Jag försöker ändå intala mig att det är mödan värt, trots att jag av och till hamnar på ”noll” igen. Om inte annat så är det ju så förbannat fint att springa. Eller hur?
Varför skriver jag då det här? Tja, jag jobbar ju för all del som lärare så jag har ju uppenbart vissa narcissistiska drag, men jag tänkte också att det kanske finns andra här på Jogg.se som brottas med liknande problem eller funderingar. Syftet med denna tråd är inte att den skall utvecklas till något slags självömkansforum, men om någon vill utbyta några tankar eller kanske fråga något så får man gärna höra av sig. Jag minns att när min diagnos var ny så var det guld värt att ha någon att utbyta sina erfarenheter med.
