Vaknade upp med (inbillade skulle det visa sig) sega ben efter en skön natts sömn. Dagen jag väntat på sedan jag började springa i slutet av januari var äntligen här. Efter en stadig havregrynsgröt-och-macka-frukost begav jag mig bort till universitetsområdet där jag mötte upp med Sebastian. Vi började jogga bort och efter uppvärmning tog vi plats på startlinjen.
Efter en bra start i planerat 3:55-tempo fortsatte vi tugga på och avverkade första 5 km på cirka 19:20. Här någonstans tappade Sebastian min rygg. Jag hängde på en löpare som kom bakifrån och kunde hålla ett fortsatt bra tempo. Med tre km kvar kom hållet från helvetet. Båda sidor om magen krampade nåt kopiöst och jag kände mig som en skadeskjuten hingst på väg mot döden.
På något sätt lyckades jag dock hålla ihop loppet och höll uppe ett hyfsat tempo trots att fem-sex löpare sprang om. I nedförsbacken inför upploppsrakan hörde jag någon skrika "Milan vann med 3-0 igår, kom igen nu sista!!". (Hade Milan-tröja på mig).
Sista hundra meterna kunde jag öka farten så markant att jag passerade en löpare som låg tjugo meter framför med hundringen kvar.
Stupade in i mål totalt utpumpad på ett nytt personligt rekord på milen. 38:42 enligt klockan. Återstår att se vad den officiella tidtagningen säger.
Är extremt nöjd och ska inför nästa lopp inte äta så mycket på morgonen, för att på så sätt putsa tiden ytterligare.
