Foruminlägg av Magnus Norberg

Alla som tränar regelbundet känner nog igen känslan när man är ute och springer och allt känns så lätt. Man ökar tex uppför en backe och strax efter back krönet återhämter man sig jättesnabbt! En annan gång kan man på samma runda vara hur seg som helst i benen och man får slita för varje steg, kanske springer flera minuter långsammare på tex en mil. En fråga som jag alltid har ställt mig är: När ger träningen som mest? De här passen då varje steg känns som en plåga är det då träningen ger som mest eller är det när man har en formtopp och bara susar genom skogen utan att, som det känns, knappt anstränga sig?

Jag håller med! Jag kan absolut inte springa på morgonen då är ju hela kroppen trött och oftast krånglar magen också av någon anledning. Jag väntar till efter 16 på eftermiddagen, om jag kan, då är kroppen igång och lunchen är färdigsmält. Att man tror att man springer fortare i mörker är nog någon form av synvilla men det kan vara bra för psyket att man tror att det går fort och då kanske man ökar farten pga det.