Foruminlägg av Henrik Nilsson

#1
21 juni 2007 kl 16:50 Redigerad 31 december 2005 kl 00:00
Gilla
Blir ju nyfiken på vad jag kan prestera också. Jag har nog lite dåligt tålamod tror jag. Det är mig A pratar om här. Har haft en lite upp å ner vänd tillvaro de sista åren och i stort sett inte rört på mig alls. För tre år sedan, innan jag köpte bil, var cykel å gång de främsta sätten jag förflyttade mig på. Nu bor jag i Stockholm och kollektivtrafiken är sättet jag i allmänhet förflyttar mig på, tyvärr. 29 vintrar har jag hunnit med.

Men A har tänt en lite löparglöd i mig. Det är fantastiskt skönt med endorfinkicken efter en joggingtur. För att inte tala om glädjen i att komma ut i naturen igen.

Idag gick jag och köpte ett par skor då mina hedenhösdojor, befläckade med asfalt, inte direkt duger. Dessutom pronerar jag ganska mycket, så skor, till att börja med, var det ett måste om jag skall bli hobbylöpare. Tiden idag blev strax under 22 minuter. Jag är faktiskt häpen över mitt resultat.

Inte meningen att kapa tråden, eller verka viktig, vet inte riktigt varför jag skriver om jag ska vara ärlig, kanske lite löparglädje bara sådär som en nykär snubbe kan känna ;-)
#2
26 juni 2007 kl 18:04 Redigerad 31 december 2005 kl 00:00
Gilla
Tänker då inte bege mig in i en pajkastardebatt... men jag kan dementera att A på något sätt ser ut som att hon skulle vara herionist. Inte heller hoppas jag hon blir av med sitt gos på magen! Håller dessutom tummarna för att jag själv ser fräschare ut än vad Fredrik verkar tro vi vegan gör.

Samtidigt går det att rada upp idrottsprestationer byggda på vegankost. Ett fint exempel på detta är en viss herre vid namn Carl Lewis, en riktig muskelknutte med explosiv energi så det stod häriga till. Carl Lewis sprang år 1991 100 meter på 9,84 sekunder, ett nytt världsrekord var fött och ett VM-guld insprunget!

Dessa löpare är eller var inte veganer, men väl vegetarianer. Det var namnen jag hade till hands, men det går definitivt att skrota fram fler, dessutom veganer skulle jag tro. Men vad sägs om den gammle mästaren Paavo Nurmi med 25 världsrekord och 9 OS-guld eller våra egna stoltheter, Anna Rahm och Helena Olofsson.

Seså, inte ska det behövas tas till så hårda tongånger. Men kärlek börjar kanske med bråk ibland. ;-)
#3
28 juni 2007 kl 13:55 Redigerad 31 december 2005 kl 00:00
Gilla
Hörru Roger, äru proffs eller? Kanske utbildad dietist, inte för att det verkar så, men man kan ju aldrig så noga veta?
#4
9 juli 2007 kl 19:12 Redigerad 31 december 2005 kl 00:00
Gilla
Nyfrälst i löpningens namn. Gör mitt bästa för att motstå det jag saknar ... ost ... annars är livet som vegan friskt och snart kanske blir jag hurtig om jag fortsätter med fysisk träning. Har då inte rört på mig särdeles mycket sedan gymnastiken i första ring på gymnasiet. Nä, nu ska det ut å kutas.
#5
14 augusti 2007 kl 18:57 Redigerad 31 december 2005 kl 00:00
Gilla
Varför spelar det ingen roll om du stretchar?
#6
22 augusti 2007 kl 12:32 Redigerad 31 december 2005 kl 00:00
Gilla
Innan ni läser, jag är helt novis, totalt otränad, och vet inte vad jag pratar om! ;-)

Jag hoppas jag blir befriad från mitt löparknä i det närmaste. Jag misstänker att en av de största bidragande faktorerna (förutom avsaknad av muskler, ingen stretching, för hård start på en blivande fantastisk löparkarriär, etc) var mina skor!

Jag var på Runners Store och provade ut skor. Vid såg, vilket min flickvän redan konstaterat, att jag pronerade kraftigt. Så det blev ett par styva skor, dock med extra bred läst ... helt fel! Efter att sedemera skaffat ortopediska inlägg gled foten fortfarande runt även då jag bara testat att jogga väldigt lugnt med tanke på löparknäet.

Så för några dagar sedan var jag åter hos Runners Store och förklarde att jag fått löparknä, hade skaffat inlägg och känslan av att jag fick streta emot i skon för att inte glida runt. Den här killen sa när han såg mina fötter att de var smala och att det var konstigt att jag fått extra bred läst.

Tja, jag provade ut ett par skor där känslan blev en helt annan. Kutade på 4-5 min på löpbandet i 13km/h (blir väl 4:36...) och det var en helt annan känsla. Foten satt där den skulle och knät kändes inte. 300pix i rabatt var vad jag kompencerades med ... tja.

Har testat att jogga lugnt, lugnt lite kortare efter detta och inte haft ont, men jag nojar mig och kanske känner jag av lite för mycket. Men jag vill bli bra så det lär ta ett tag innan jag vågar mig på att öka farten ... eller så är jag dum och gör det ändå.

Stretchar gör jag i varje fall flera gånger om dagen. Å jo, jag var hos en naprapat ett par gånger. Både akupunktur och massage. Men den kliniken var otroligt kass, AAA-Kliniken på Surbrunnsgatan, så dit går jag aldrig igen. Frågade om råd men.. tja, han sprang mellan patienterna och var inte direkt serviceminded.

Nåja, kanske ger det någon något. Kände bara för att skriva av mig lite såhär på lunchen :-D
#7
22 augusti 2007 kl 21:47 Redigerad 31 december 2005 kl 00:00
Gilla
Tja, man kanske skulle lägga till ytterligare 4-5 timmars gång som ÖT i träningsdagboken :-D Äsch... nästa vecka blire nytt kneg med bil iofs. Kanske kommer ta bort den lilla lilla kondis man har ;-)
#8
23 augusti 2007 kl 08:43 Redigerad 31 december 2005 kl 00:00
Gilla
Du måste ha en sån här, http://www.fastexercise.com/ , för HIIT-träning, det är absolut nödvändigt!

Äsch, jag har inte hört begreppet innan heller, men en enkel sökning på HIIT och training på Google gav en hel del träffar. Nu hinner jag inte i skrivande stund läsa, men förkortningen står då för "High Intensity Interval Training". Oraklet Google kan nog ge svar.
#9
2 september 2007 kl 12:41 Redigerad 31 december 2005 kl 00:00
Gilla
En liten parantes bara, enligt WHO räknas normalt BMI för kvinnor 18,6-23,8 och män 20,0-25,0. Läser man lite på Wikipedia, detta vetenskapliga orakel, skall ett bättre instrument för en vältränad person vara att mäta andel kroppsfett. Själv kvalar man ju inte in där :-D
http://sv.wikipedia.org/wiki/Body_Mass_Index http://sv.wikipedia.org/wiki/Andel_kroppsfett
#10
2 september 2007 kl 22:06 Redigerad 31 december 2005 kl 00:00
Gilla
Den grymmaste inspirationskällan till att jag började springa och vill springa är min helt klart grymma flickvän *bultande hjärta*.

Det är några månader sedan jag började springa nu ... och naturligtvis har jag gått och blivit skadad, då jag ville hänga med i hennes tempo. Men det skulle nog en otränad soffliggare som mig låta bli (jag lyssnade inte på henne).

Men jag ska tillbaka, jag vill fortsätta med det här. Kicken och känslan efter ett pass är apskön, och det är faktiskt väldigt roligt. Känslan och endorfinerna är ger mycker inspiration till vidare löpning, men det är väl självklart hos de flesta här? :-D
#11
20 januari 2008 kl 16:41
Gilla
Skam den som ger sig! Vilken prestation... snart kan jag känna mig säker på stadens gator och torg, phu! Grattis!