Löpning Kom igång 18 inlägg 318 visningar

Joggingmissionen

Karl-Johan Forsvall
1965 • Långås
#1
28 juni 2008 - 09:16 (Redigerad 28 juni 2008 - 09:17)
Gilla
Själv har jag alltid tyckt jogging är roligt, även om jag inte alltid utövat den. Men när jag säger att jag joggar till folk säger många att de inte skulle kunna göra det för att det är så tråkigt. Själv står jag frågande och ofta svarslös inför detta.

Vad jag undrar är om det finns någon här som tyckte att jogging var dödstråkigt i början men som blivit omvänd och frälst, och vad det sedan berodde på? Jag behöver svar i min joggingmission.

/K-J ( http://joggblogg.blogg.se/ )
1972 • London
#2
28 juni 2008 kl 10:15
Gilla
I början när jag inte orkade längre än 5-10 minuter i sträck var det rätt tråkigt. Men det gick fort över! :)
Maria Andersson
1966 • Kungsbacka
#3
28 juni 2008 kl 13:42
Gilla
Jag TRODDE nog mer att det var dötråkigt, mest var det nog för att det var så förknippat med pina (terränglopp i högstadiet = blodsmak och illamående + känna sig sämst och klumpigast = inte kul)
Tror det är så för de flesta, det är jobbigt och pinigt i början och då är det tråkigt. Det är ju inte så många som med lätta ben studsar fram första joggingrundan. Håll är en annan tråkighetsfaktor, och det har man oftare i början.
1976 • Enskede
#4
28 juni 2008 kl 17:26
Gilla
Man kan inte bara säga att det är roligt att jogga till nån som aldrig gjort det, eller inte gjort det på väldigt länge. Det ÄR INTE roligt att jogga de första gångerna när man är ovan, det är en ren pina och hur jävligt som helst. Jag tycker man ska vara ärlig och påpeka det för nybörjare, men det blir ju roligare ju längre man håller på, och ju mer kondition man får.

Men säger man bara att det är jättekul att jogga till någon som aldrig gjort det, och den ger sig ut i spåret för första gången nånsin kanske, så blir han/hon rejält besviken och tycker inte alls det var kul. Man måste komma över en tröskel innan det blir kul, och den tröskeln varar nog olika länge för olika personer.

Det är lite samma grej med rökare/icke rökare. Icke-rökare har väldigt svårt att förstå varför rökare inte slutar röka. Men det är ett beroende som är nästan omöjligt att förstå om man inte själv varit rökare. Med joggingen är det samma sak, det är nästan omöjligt för en icke-joggare att förstå glädjen och ruset av en joggingtur, eller varför folk ger sig ut flera ggr i veckan i spåret. Det verkar smått fanatiskt och idiotiskt om man inte är van vid att jogga.

Själv har jag varit både icke-joggare och joggare, och icke-rökare och rökare, och ser rätt stora likheter, även om joggingberoendet är klart mer hälsosamt :)
1976 • Enskede
#5
28 juni 2008 kl 17:38
Gilla
För att förtydliga mitt ovanstående inlägg:

När man hör joggare prata om hur kul det är och sen ger sig ut i spåret som nybörjare och känner hur extremt jobbigt det är och hur hemsk man känner sig, så är det lätt att inbilla sig att joggare är ett gäng masochister som gillar att plåga sig själv. Det var ungefär så jag tänkte första gångerna jag joggade iaf. Jag kunde inte föreställa mig att det skulle kunna vara en skön känsla. Jag vet inte riktigt varför jag fortsatte, men jag tror faktiskt det var kompisar som peppade och sa att det känns skönare sen när man fått upp flåset.
Sara
1979 • Wales
#6
28 juni 2008 kl 17:48
Gilla
Jag har aldrigt tyck att jogging är kul eller ens intressant. Jag kan förstå tjusningen av att kunna springa långt, länge och fort (gillar att springa) men inte att jogga som i skolan. Plus att man får ont i knäna osv. Däremot så har alltid motiveringen att man "bara behöver ett par skor" lockat.

Och nu när jag hittat ett bra ställe att springa i skogen, andan föll på och jag har kommit igång så tycker jag faktiskt att det är kul och skönt. Det är inte lika hemskt jobbigt som jag mindes från skolan och jag blir snabbt bättre.

Karl-Johan:
Om du vill få folk att börja jogga eller åtminstone fundera över det, så tror jag du lyckas bäst om du pratar om hur trevligt du hade det på senaste turen etc. :)
Bengt
1979 • Vallentuna
#7
28 juni 2008 kl 18:13
Gilla
Jag får ofta komentaren "är du dum eller" när jag berättar jag sprunigt 7km innan jag kommer till jobbet. Eller när jag berättar att jag kutat 20km på en söndag.

Jag gillade inte löpning något vidare i början, jag tror att det var när jag tog mig runt en mil utan att känna mig döende som jag tyckte att det började bli riktigt roligt, innan var det mäst bara jobbigt.

Nu längtar jag ut till nästa pass. Jag springer lite här och var, letar nya vägar och områden. Det är specielt kul nu när det byggs så otroligt mycket runt om där jag bor. Ibland springer jag ut i skogen och bara känner lugnet..

Jag försöker att alltid ha uppsatta mål framför mig. Lopp, eller bara att slå min egen tid på en speciell runda
Karl-Johan Forsvall
1965 • Långås
#8
29 juni 2008 kl 11:35 Redigerad 29 juni 2008 kl 11:37
Gilla
OK. Tack för svaren hittills. Kontentan av dem är att:

Det ÄR inte kul i början. Man måste över en viss "tröskel" innan det blir roligt, kanske kunna springa en viss tid eller distans. Det kan nog vara ganska individuellt tror jag när man når den punkten och upplever "ruset" av joggingen. För vissa kan det vara att jogga 10 min, för andra en mil. Man skall inte försöka lura folk att tro att det är kul med jogging i början. Tala om hur jobbigt det är.

En följfråga blir då:
Är det bara folk med obändig envishet och karaktär som blir joggare? Själv är jag ganska envis av mig t.ex. Hur är ni?


/K-J
1972 • London
#9
29 juni 2008 kl 12:53
Gilla
O ja. Som en röd gris.
Bengt
1979 • Vallentuna
#10
29 juni 2008 kl 13:24
Gilla
Jag tror inte bara att det handlar om envishet. Jag är uppfostrad till att röra på mig. Min mamma har sedan tidigt lärt mig och mina syskon att man alltid kan gå. Man tar inte blien korta stäckor. Vi hade ett bad som låg kanske 5-6km bort från oss. Jag mins inte att vi någonsin tagit bilen dit. Vi gick alltid. Jag minns det som väldigt mysigt och roligt.
Jag vet inte om det är det som har giort att jag har relativt bra grundkondition och uttålighet idag, men jag tror det. Verken jag eller mina syskon "bangar" på en lååång promenad. Både jag och min bror sprang marathon iår

Om jag är envis? Nja inte specielt, men om jag väl bestämt mig för att göra eller klara något så är jag envis. Jag tror nog att man måste vara iallafall lite envis för att ta sig igenom ett marathon.
Anette Björkman
1978 • Lund
#11
29 juni 2008 kl 13:34
Gilla
Jag joggar för att jag är allergisk mot aerobic.. Är gammal simmare och jag är van vid distansträningar. Är också lite för lat för att gå och simma numera.. är mycket lättare att snöra på sig skorna och ge sig ut..

Det som stör mig mest med folk som inte springer (tränar inte överlag heller) är deras vilja att håna en när man själv gör det. Har grannar när jag hemma hos mina föräldrar som står och skriker efter en,på ett sätt som jag anser jobbigt. Jag står inte och anmärker på dem när de rensar i rabatten eller vad de nu gör för att må bra..
Karin
1960
#12
29 juni 2008 kl 16:20 Redigerad 29 juni 2008 kl 16:23
Gilla
Har alltid varit övertygad om att joggning är urtrist och överflödigt, att det bara är riktiga sportfånar som håller på med sånt. Men Anette: jag har aldrig skrikit efter någon :-o

Men nu är jag - ja inte frälst ännu, jag har ju knappt startat. Men jag har upptäckt fördelarna som gör att jag vill fortsätta:

I förhållande till andra motionsformer:
- Billigt.
- Enkelt
- När du vill, ingen annans tider att passa.

Joggning "skakar loss" hela kroppen, den där begynnande kontorsnacken kanske släpper. Istället för massage om man så vill...

Efter ett pass, när jag tagit ut sig så där lagom så känner jag mig faktiskt nästan LYCKLIG! Jag kan bli glad över att jag når ett visst mål, men endorfinerna gör väl också sitt.

Men nån självplågare är jag inte... Envis? Nja, ibland men det är inget utmärkande drag. Men jag är stundtals mycket målmedveten.
Maria Andersson
1966 • Kungsbacka
#13
29 juni 2008 kl 20:17
Gilla
Jag började nog mest för att jag gillar (eller rättare sagt: älskar) utmaningar. Så eftersom jag inte kunde springa några längre sträckor, och Göteborgsvarvet var något av en utopi, bestämde jag mig för att jag banne mig skulle klara det. Och det gick ju (förstås, det gör ju det om man vill...) Så ja, jag är nog ganska envis. Och målmedveten. Och det behövs nog om man ska börja springa och inte är en naturbegåvning. Motivation är A och O. Som vanligt.
1981 • Linköping
#14
29 juni 2008 kl 21:51
Gilla
Jag älskar att springa just nu. Det har jag nog inte alltid gjort, men jag har heller inte avskytt det. Inte mer än under de pass när allt går åt h-vete, man fryser och det spöregnar och man skadar sig; men det går ju snabbt över.

Jag tror att det mesta handlar om inställning. De flesta, eller iaf många, har så som du beskriver inställningen eller en förutfattad mening om att löpning är jobbigt, tråkigt och hemskt. Ger du dig ut på en runda med den attityden så lär det inte bli någon bra upplevelse. Därför så tror jag att man nästan måste övertala sig själv om att det är roligt för att det ska bli det! Det är nog därför många säger att löpning är kul efter ett tag. Det är enligt mig föratt då går det lättare, du kanske har satt rekord? Då går du ut med de förväntningarna istället för att det är dötrist. Om man läser på detta forum, eller i tidningar typ Runners world så inser man hur många det finns som älskar löpning. Om man är en sådan som ännu inte kommit till det stadiumet så tror jag att man kan få inspiration ändå. Typ: "De älskar löpning, det vill jag också göra."

Det är inte särskilt coolt att älska löpning, om det vore det så skulle nog flre påstå och intala sig själv att det är kul och att de på så sätt får kul. Am I making any sense at all?

Jag älskar som sagt löpning, i fredags såg jag minst lika mycket fram emot mitt löppass efter jobbet (och det var tom intervaller som annars inte är någon favorit!) som jag såg frem emot godispåsen och tvsoffan och sovmorgonen som väntade efter det... :-D
Sara
1979 • Wales
#15
29 juni 2008 kl 22:37
Gilla
Karin A:
Visst låter det vettigt. När jag en gång för längesedan hade beslutat mig för att prova på aerobics, så bestämde jag mig för att jag skulle tycka det var roligt. Första passen studsade jag mest runt i takt till musiken och försökte hänga på, men roligt hade jag. :)
1970 • Skoghall
#16
30 juni 2008 kl 19:21
Gilla
När jag var yngre tyckte jag nog att det var tråkigt, eftersom jag har tränat nästan bara bollsporter innan så ville man enbart spela 2 mål och ingen löpning.

Sen när jag fyllde 30 så gick jag in i väggen och var hemma i 3 år för detta, och växte och blev tjock och slö.

Började så sakteliga att träna igen mest löpning, idag är jag frälst älskar att löpa och styrketräna för jag känner mig stark och frisk.
Charlotta Sahlström
1972 • Täby
#17
30 juni 2008 kl 20:02
Gilla
Jag bara MÅSTE få röra på mig i alla dess former och vara aktiv. Att springa är EN del av att vara aktiv men inte enbart som enda form. Tror att det är bra med en blandning kanske...då blir jogging eller löpning också KUL om man varierar sig:-) själv hänger jag inte upp mig som enbart löpare. Men jag älskar verkligen löpning:-) skulle nog ljuga annars...det är en del av min vardag.
Och mina arbetskamrater bara skakar på huvudet totalt oförstående:-) där har folk förutfattade meningar...som gamla stofiler. Men jag är glad ändå!
1981 • Dals-Ed
#18
1 juli 2008 kl 08:36
Gilla
Min pappa tvingade väl mer eller mindre ut mig att springa i mellanstadiet och då var träning allt annat än kul (tacksam idag dock han fick mig börja springa, heh...). Han hade bra kondis och min existerade knappt. Höll ändå ut och började så småningom springa själv. Sen har det fortsatt och även om jag inte vill säga jag älskar att träna så är det jäkligt skönt ge sig ut med mp3spelaren och bara vara en stund. Nu är träningen en naturlig del av livet annars så det flyter på bra.

Aldrig känt att folk eller kompisar skulle vara oförstående att jag springer, däremot är det väldigt svårt förklara för någon som aldrig gjort det vad riktigt trötthet och flow är under ett pass/träning.
Endast registrerade medlemmar kan posta inlägg till forumet. Registrera dig här eller logga in ovan.