Löpning • Skador & Rehab • 10 inlägg • 5058 visningar •

Stressfraktur: er väg tillbaka till löpning

Erika
1990 • Gråmanstorp
#1
•
29 mars 2020 - 13:11
Gilla 
Lång story short: Jag fick en stressfraktur i fibula någon vecka in på detta året. Smärtan kom ganska akut och inom några dagar fick jag konstaterat via ultraljud att det var en stressfraktur.

Det har nu gått 11 veckor och själva frakturen är så gott som läkt. Just denna typ av fraktur sägs läka på 6-8v, vilket stämt bra med min egen upplevelse. Jag har tränat på med alternativträning. Till en början bara vattenlöpning och styrketräning med allt som inte belastat benet, och sedan successivt infört promenader och cykel utan att vara iklickad i pedalerna. När frakturen blivit läkt (kände markant skillnad i smärta och "upplevelse" runt åttonde veckan) började jag med mer specifik rehab för benet med gradvis ökad belastning. Detta har gått över förväntan och jag börjar snart känna mig redo för att påbörja återgång till löpning igen.

Jag har försökt läsa allt jag kommit över om stressfrakturer, frågat kunnigt folk, och själv ältat min egna situation i många veckor nu. Eftersom jag är hyfsat trött på mina egna tankar och ideér skulle jag därför gärna vilja höra era erfarenheter om stressfrakturer!

Hur/varför uppkom din stressfraktur?
Akut eller mer långsam debut av smärtan?
Hur såg din rehab ut - och framför allt, hur tog du dig tillbaka till löpning igen?

Jättetacksam om jag får höra era stressfraktursstories! (är så himla trött på min egen ;) )
Åsa Bergman
1983 • Fagersta
#2
•
29 mars 2020 - 19:43
Gilla 
För hård träning i kombination med dålig kosthållning.
Hög smärttröskel och dåliga läkare gjorde att jag sprang med det ett halvår innan jag träffade en idrottsläkare. "Ta en alvedon och vila, sa de första"
Rehab, totalt vila från hård träning, cykla, crosstrainer, styrka, simm ovs, tog mer än ett halvår innan jag var normal. Hade fantomsmärtor länge.

Tog tag i mitt liv med kosten och fick hjälp. Äter fortfarande tillskott av D-vitamin och kalcium.
Erika
1990 • Gråmanstorp
#3
•
29 mars 2020 - 19:50
1 Gilla 
Åh fy för Åsa, det där lät riktigt illa :(
Var någonstans satt din fraktur?
Är det länge sedan detta hände? Och hur känns löpningen idag?

Till skillnad från dig har jag fått bra hjälp från dag 1 av kunnigt folk som hjälp mig både med hur jag ska tolka och agera på själva smärtan, men också att försöka kartlägga varför det blev som det blev. Lite extra tacksam för det när jag läser vad du varit med om.. :/
Linda Allgardsson
1973 • umeå
#4
•
29 mars 2020 - 20:44
Gilla 
Maraträning där jag försökte följa ett program med 3 pass i veckan samtidigt som jag gick med i en träningsgrupp med 2 pass i veckan där styrka blandades med intervaller (ofta nedför) på hårt underlag.
Resultatet blev smärta i underbenet (tibia) där MR visade begynnande stressfraktur.
Ordinerades 6 veckors löpvila där jag körde styrkeinriktad gruppträning med mycket svingar o ballslam för att få upp pulsen.
Mot slutet av de 6 veckorna började jag även med burpees, mountainclimbers o utfallsgång.
När jag sen fick börja springa så hittade jag ett program på nätet som verkade seriöst o rimligt. 6 block om 4 minuter. Första gången 2 min jogg o 2 min gång i varje block. Om det kändes ok så öka längden på jogg med 15s och minska gången, dvs 2:15 jogg o 1:45 gång i varje block. 3 pass i veckan.
Fungerade bra för mig. Fast jag nog får erkänna att jag skyndade på det lite på slutet...
Inte haft några fler tecken på stressfraktur men försöker snegla på månadsdistanserna så jag inte får för mycket volym. Det är ju lätt att träna för mycket när det är kul!
Lycka till med din väg tillbaka!
Julius Källgård
1992 • Göteborg
#5
•
29 mars 2020 - 22:49
Gilla 
Fick en stressfraktur i andra mellanfotsbenet sommaren 2009. Sprang ca 3 mil/vecka på den tiden. Efter att ha prövat minimalistiska skor under två ganska tuffa pass kände jag en dov smärta i foten. Fyra dagar efter symptomdebuten hade jag ett millopp på hemmaplan som jag inte ville ställa in. Startade med lätt smärta i mellanfoten som efter 9 km blev akut värre. Sprang imål (vi vann faktiskt lagtävlingen) men kunde inte stödja på foten efteråt. Kryckor i 6 v. Första löppasset 8 v efter stressfrakturen.
Tränade vattenlöpning, cykling och lite styrketräning under rehabtiden. Fortsatte med främst cykel och rullskidor under hösten medan jag gradvis trappade upp löpningen, som kändes sådär. Var mycket nojig över småkänningar i foten. Våren 2010 kändes det bra, sprang lopp igen och gick under 35 min på milen för första gången.

Har sedan dess haft perioder med betydligt mer löpning, 6-10 mil/vecka, och det har funkat bra. Finns många exempel på löpare som fått stressfrakturer men återhämtat sig och fortsatt springa väldigt mycket (och fortare än innan). Tillräckligt med näring och energi, återhämtning, gradvis upptrappning och lite variation i träningen kan man komma långt med.

Tycker det låter som att du har haft en bra rehabstrategi Erika. Lycka till!
Åsa Bergman
1983 • Fagersta
#6
•
30 mars 2020 - 06:03
1 Gilla 
Sprickan gick vågrätt över Tibia, skenbenet. Det blev tillslut en liten bula uppe på benet,Dvs brosk. Därav tog allt tid. Du kan smygläsa min träningsdagbok från 2013, I januari/Februari kom diagnosen.
Löpningen idag är på en helt annan nivå. Jag har läst massor inom korthållning, träningsmängden. Och lärt mig lyssna till kroppens egna signaler (vilket man kan glömma i en stressvardag).

Krya på dig och skönt att höra att du fått bra hjälp fort!

Erika
1990 • Gråmanstorp
#7
•
30 mars 2020 - 09:10 Redigerad 30 mars 2020 - 09:16
Gilla 
Stort tack för era stories! :)

Håller verkligen med om att det är lätt att köra på för hårt när själva träningen känns både lustfylld och viktig i livet. Jag tycker att det är intressant att höra hur andra upplevt smärtan och själva frakturen.
Jag har tex pratat med några som haft stressfrakturer som de gått länge med (alltså haft ont under en lång tid men ändå försökt träna på) och att den ändå gått att genomföra trots smärta. För min del kom smärtan väldigt plötsligt, men när den kom var den rätt brutal. Var tvärthalt i några dagar och kunde knappt stödja på foten. Hade inte kunnat springa en meter även om någon hade mutat mig med någon miljon eller så..
Det är ju logiskt att det kan upplevas olika beroende på var frakturen sitter. Kan tänka mig att ett ben i foten skiljer sig en del från tibia/fibula eller om man får det i bäckenet. Men det är ändå intressant det där med hur smärta upplevs.

Linda, ditt upplägg för att smyga igång med löpning igen lät vettigt. Jag har tänkt mig något liknande.

Kul att läsa att du kommit tillbaka så bra efter din stressfraktur Julius (grym tid på milen ju!!)
Jag kan verkligen tänka mig att man lätt blir nojig över känningar som sitter kvar vid skadan. Höll du ändå igång med löpningen fastän det kändes sådär, hur tacklade du det mentalt?
Julius Källgård
1992 • Göteborg
#8
•
30 mars 2020 - 21:48
Gilla 
Jag hade nog kunnat gå på mer med löpning efter stressfrakturen men tyckte cyklingen, mest MTB, och rullskidor/skidor var minst lika roligt, så hade inte bråttom. Sprang första lite snabbare löppasset i slutet av november, 4,5 månad efter skadan. Sen blev det få hårda löppass innan mars, mest för att jag körde cykel och skidor istället. Snittade kanske 2 löppass/v under vintern. I april var jag ändå i bättre löpform än tidigare. För mig var det skönt att minska fokuset på löpningen i några månader, men finns ju många vägar att gå!
Jenny Nilsson
1968 • VALLENTUNA
#9
•
31 mars 2020 - 21:54
Gilla 
Stressfraktur i mellanfotsben i november 2015. Efter en underbar period med massor med löpning och successiv övergång till minimalistiska skor. Det började med diffus känsla av att skosnörena varit för hårt åtdragna på ett ultralopp. Därefter var foten lite så där och jag drog ner på löpdistanserna för att vara lite klok. Sedan gick den av under en löptur, jag hade väl en dryg km kvar hem och försökte gå istället, men det var ännu värre! Det var inte någon snygg löpning där sista biten hem...
Jag trodde då att det var när jag bytte helt till minimalistiska skor, från att ha sprungit i sådana men haft vanliga skor i vardagen, till övergång att samtliga skor var minimalistiska. Har NU förstått att det var för lågt energiintag redan då. Jag håller på att försöka fixa till det nu.

Jag valde fysioterapeut mycket noggrant och följde slaviskt rehab. Jag missade dock att jag inte skulle ha fått köra spinning, det är skjuvkrafter i det och det skulle jag ha skippat om min fysio fått som han velat. Han frågade inte och jag tänkte inte på att berätta... Efter 12 veckor fick jag börja springa - 20 sekunder x 5 på stället! En vecka senare 30 sekunder x 5 riktig löpning. Sedan stegrade vi distans superförsiktigt. Orsaken är ju egentligen bakgrunden. Frakturen i sig läker på 6-8 veckor, men skörheten finns kvar och det tar längre tid att läka. Risken vid för stor ökning är så klart ytterligare skador. Jag kom lagom tillbaka till 27 km långa löppass när jag ramlade och slog i höger knä. Sårskada med 6 stygn och benmärgsödem på tibia. Återigen vände jag mig till en noga utvald sjukgymnast (en knäexpert denna gång) och rehab var precis lika långsam och försiktig denna gång... Om man inte sköter ett benmärgsödem kan man få stressfraktur, det ville jag ju undvika. 62 veckor senare stöp jag på benet igen och fick börja om... Inte lika stor skada, men benmärgsödemet var retat, så försiktig stegring, men det tog inte 12 veckor innan första löpsteget iaf…

Lycka till och var klok och långsam i stegringen så kommer du att kunna springa som vanligt igen! Jag kan inte nog understryka att göra en kostanalys. Jag har tydligen ätit för små portioner, helt ovetandes, jag blir ju mätt och nöjd och har aldrig försökt att banta. Jag har tydligen en nyttig mathållning och då är det naturligt lite med både kolhydrater och fett. Jag behöver öka allt, men vi ska göra det smart, på ett sätt som passar mig!

Lycka till!

Kram,
Jenny
Frida Cronqvist
1994 • Trondheim
#10
•
1 april 2020 - 13:20
Gilla 
Jag fick en stressfraktur i andra mellanfotsbenet i september. Jag sprang mer än vanligt under några veckor, och sprang sedan en halvmara. Kände redan när jag värmde upp att det gjorde ont men dum som jag är så sprang jag loppet ändå. Loppet gick riktigt bra men så fort jag stannade efteråt kunde jag knappt stödja på foten. Gick länge med det innan jag gick till läkaren, sprang inte under tiden men fortsatte promenera och träna sånt som inte gjorde ont. Blev diagnostiserad med stressfraktur i november, fick order om att hoppa på kryckor för att avlasta helt i fyra veckor. Efter jul fick jag börja gå som vanligt och så småningom fick jag börja jogga på anti gravity-löpband med gradvis ökande belastning. Gjorde en andra MR-undersökning för tre veckor sen som tyvärr visade att jag fortfarande har en stressreaktion i foten, även om själva frakturen är borta. Nästa steg nu är att göra en bentäthetsmätning eftersom det inte är normalt att fortfarande ha en stressreaktion efter såhär lång tid.

Håller tummarna för att det inte är något allvarligt fel och är noga med kosten, speciellt D-vitamin och kalcium. Under tiden jag inte har kunnat springa har jag istället cyklat, åkt längdskidor, simmat och vattenlöpt.

Stort lycka till och jag hoppas du får sätta igång löpningen snart igen! Kram!
Endast registrerade medlemmar kan posta inlägg till forumet. Registrera dig här eller logga in ovan.