annons
Löpning Träning 31 inlägg 2945 visningar
#1
Ingrid Bergh
1956 • Pixbo
23 mars 2026 - 06:50

Progressiva långpass - ett hittepå?

Det verkar finnas inte finnas något vetenskapligt stöd för att så kallade progressiva långpass skulle var "bättre" jämfört med ett traditionellt långpass. Trots detta finns numera dessa progressiva långpass med i nästan alla lite mer seriösa träningsprogram. Har vid ETT tillfälle försökt mig på ett progressivt långpass, lade ned ambitionen att öka farten redan efter en kilometer - fruktansvärd plågsam träning.

Ett långpass sliter på kroppen, men ett progressivt långpass måste ju slita fruktansvärt på kroppen.
Ett traditionellt långpass syftar ju till att ge ökad mitokondrietäthet och förbättrad fettförbränning etc. Svårt att se att detta kan uppnås lika effektivt med ett progressivt långpass.
Således ni som har erfarenhet av båda långpassvarianterna, vilka erfarenheter har ni?

Gilla
#2
Jens Sandahl
1969 • Sävedalen
23 mars 2026 kl 07:08
Det ena utesluter ju inte det andra...

I Jack Daniels-skolan är ju i princip varannat långpass ett lugnt och varannat har marafartsinslag. Vitsen med just marafarten (progressivt långpass kan sorteras in där) är att få specificitet för att optimera prestationen på tävling.

Ytterligare en aspekt är att bygga "fatigue resistance".

För oss vanliga motionärer kan det vara överkurs dock och lugna långpass utan progression ger uthållighet, robusthet och metabola egenskaper som vi suktar efter.
4Gilla
#3
Anna
1982 • Jämtland
23 mars 2026 kl 08:19
Jag blir lite fundersam... under ett långpass springer jag så långsamt att jag har rätt gott om marginal till att det blir jobbigt att öka farten. Jag gör det ibland om jag känner i benen att det blir för monotont. Ett snäpp snabbare (kanske 15s/km?) och lite snärtigare kadens under några kilometer brukar bara kännas skönt.

Hur mycket "ska" man öka under ett progressivt långpass?
1Gilla
#4
Niklas Mylfalk
1973 • Solna
23 mars 2026 kl 09:00
Det korta svaret är till tänkt maraton-fart då syftet är att vänja kroppen med tävlingsfart på trötta ben.
2Gilla
#5
1961 • Oskarshamn
23 mars 2026 kl 10:01
Inför maratonlopp brukar jag träna just så på långpassen: två timmars lugn jogg innan en fartökning till marafart eller strax under. Visst, det är jobbigt att öka med slitna ben, men efter ett tag brukar det faktiskt kännas bättre. Och man ska inte underskatta den psykologiska kicken man får av att man vet att man är sliten men ändå klarar att hålla den högre farten.
Om jag inte har något lopp på gång föredrar jag förstås att löpa sakta hela passet. Men en fartökning under begränsad tid gör ändå att man blir begränsat sliten.
3Gilla
annons
#6
MGK
1972 • Växjö
23 mars 2026 kl 10:48
Även jag tränar så. Först 20km lugnt sen 8-10 km i marathonfart. Tränar inför köpenhamn och kommer köra tre sådana pass. Två är avklarade. Upplever inte att det sliter så mycket då pulsen är kontrollerad.
2Gilla
#7
1991 • Norrköping
23 mars 2026 kl 13:09
Precis som med ett vanligt långpass i kontinuerlig fart väljer man ju hur hårt man gör det. Jag sprang 25 km i 4:30-fart igår vilket tog bra utan att bli grisigt. Hade jag istället börjat runt 5:00-fart och avslutat kring 4:30-fart hade passet blivit progressivt men slitit mindre.

Upplevde du att det blev tungt redan efter en km var din ingångsfart för hög alternativt att du ökade på tok för aggressivt. Jag brukar se till att varje km går något snabbare än den föregående under den progressiva delen.
2Gilla
#8
1971 • Nykvarn
23 mars 2026 kl 14:45
Det finns olika skolor. Italienska demoncoachen Renato Canova som tränar många duktiga maratonlöpare senaste åren har sagt: "What’s got running slowly for two hours to do with running the marathon? Nothing" Han menar såklart att det helt saknar specificitet för det hans världslöpare ska göra på tävling.

För motionärer är det annorlunda, de allra flesta av oss har för dålig uthållighet och för dålig aerob kapacitet och där gör lugna långpass och tröskelträning liksom utökad volym nytta. Men, har man kommit en bit i sin löpträning tycker jag absolut att det fyller en funktion när det gäller specificitet och löpekonomi i tävlingsfart på redan trötta ben i just maratonträning, eftersom att springa ner mot sin halvmarafart eller ännu snabbare på långpassen blir för hårt.

Just för maraton så blir maratonfarten mer ansträngande och längre ifrån vanlig distansfart ju duktigare man blir. Redan för en tretimmarslöpare på maraton skiljer det ju cirka en minut per kilometer mellan maratonfart och distansfart.

För egen del har jag numera tröttnat på långa långpass så de gånger jag sprungit dem inför maror de senaste åren har de blivit relativt hårda och snabba, mest för att jag velat bli klar med dem ;)
3Gilla
#9
Ingrid Bergh
1956 • Pixbo
23 mars 2026 kl 15:32
Tack för alla svar 😀. Blir imponerad av er som klarar springa progressivt på långpassen. Vet att jag är lite "lat" på träningen - kan liksom inte pressa mig där ☹️
Någon som upplevt att denna träningfom gett någon effekt på tävling ex lättare ben på de sista kilometrarna under ett marathon eller bättre tid?
Gilla
#10
1971 • Nykvarn
23 mars 2026 kl 15:46
Nu har jag nog sprungit mitt sista maraton och kanske har jag övergjort långpassen något, eller så har de varit nödvändiga sett till min relativt låga volym men jag har tidigare gjort två "generalrepetitioner" inför mina maratonlopp.

Den första 5-6 veckor innan loppet, detta har varit det längsta långpasset i hela träningscykeln, mellan 36-38 kilometer och haft mellan 10-12 i tänkt maratonfart i slutet, det har varit jobbigt men hanterbart och inte max. Detta har jag kombinerat med att 2-3 veckor innan loppet springa en halvmara i tänkt marafart utan att känna att jag helt tar slut.

Jag har tillåtit mig själv en hel del återhämtning efter dessa pass och också varit noga med energiintaget under dessa pass, på så vis har de blivit ännu mera tävlingslika. De har verkligen varit nyckelpass jag behövt förbereda mig mentalt lite för.

De gånger jag klarat av dessa pass som tänkt har jag också sprungit bra på maraton och klarat min målsättningar. Detta gällde fram till 2019. De gånger efter det jag upplevt att det varit tufft och jag inte riktigt klarat det, har det gått sämre på maran men då ska också tilläggas att jag haft sämre kapacitet de här åren och att de tre sista marorna (Stockholm 2022, 2024 och Boston 2025 som jag mer sprang för upplevelse än prestation) också sprungits i väldigt varma temperaturer vilket såklart spelar in också.
2Gilla
annons
#11
Karl Sjödahl
1981 • Anderslöv
23 mars 2026 kl 16:00
För mig är progressiva långpass eller långpass med inslag av marathonfart ett absolut måste för nå de marathontider jag satsar på. De kan absolut slita och det får man ta höjd för men om man aldrig är nära längre distanser med marathonfart så blir det svårt att hålla det på loppet. Jag är dessutom betydligt snabbare på kortare distanser och tappar oproportionerligt på längre så jag behöver träna på hålla farten uppe på långa pass.
2Gilla
#12
Niklas Mylfalk
1973 • Solna
24 mars 2026 kl 08:26
Jag hade aldrig klarat sub3 utan tuffa långpass med olika delar av tävlingsfart (och ibland överfart). Tänker att break even för att denna typ av träning ska vara givande är dels när tävlingsfarten på marathon blir snabbare än ens vanliga tävlingsfart samt att man redan är uppe på en så pass hög volym att det inte finns så mycket utrymme för mer.
1Gilla
#13
1975 • Vendelsö
24 mars 2026 kl 09:16
Skulle säga att det är inget hitte-på. För mig är det den enskilt viktigaste ingrediensen i maratonträningen för att nå snabba tider.
3Gilla
#14
Ingrid Bergh
1956 • Pixbo
24 mars 2026 kl 18:35
Tack för alla svar :-)
Inom hälso- och vårdområdet finns det ett uttryck som lyder "Vetenskap och beprövad erfarenhet". När det gäller progressiva långpass verkar det ju inte finnas så mycket "vetenskap", däremot verkar det finnas en hel del "beprövad erfarenhet", vilket denna tråd är ett bevis på. Blev lite nyfiken på Renato Canova som Staffan nämnde i sitt inlägg. Kollade lite på hans träningsmetoder som påminner mycket om hur jag tränade för att överleva långpassen på löpbandet nu i vinter. Lite lättare att hålla rätt fart på bandet, har nog sprungit för fort ute (som Marcus var inne på). Får göra en djupdykning i Canovas träningsmetoder samt om det går att utnyttja min Garmin på ett bättre sätt när det gäller farthållning ex Virtual Partner.
2Gilla
#15
Jens Sandahl
1969 • Sävedalen
24 mars 2026 kl 19:01
Den största källan till empiri när det kommer till vetenskap kring löpning och andra uthållighetsidrotter är träningsdagböcker. Av dessa framgår att progressiva långpass är källan till framgång för alla som lyckats på området.
2Gilla
annons
24 mars 2026 kl 20:01
Den svenska mest kända löptränaren som inspirerats mest av Canova är Christian Alsén (f d Mundt). Mångårig tränare och numera också sambo med Carolina Wikström. Hans adepter springer mycket i olika moderata intensiteter med längre fartlekar och fart i långpassen. Det är ganska långt mellan kvalitetspassen men kvalitetspassen innehåller sedan ofta ganska rejält med volym, då han också är specialiserad på just maraton. Även om just Carolina Wikström häromåret körde ett fartblock när hon var nere och tävlade på både 5000 och t o m 1500m som ett steg i att nå en högre fart också på maraton framöver.

Christian är relativt friskostig med att dela med sig om sina tankar om coachande på sociala medier, han skrev t ex ett inlägg på sitt Instagram den 12 december 2025 om just vikten av att bygga en stark motor, ett begrepp han ofta använder och att under den specifika fasen in mot en mara så optimeras prestationen så behöver de längre passen bli snabbare.
1Gilla
#17
Lars Lindefelt
1958 • Borlänge
27 mars 2026 kl 11:44
För egen del har jag konstaterat att i princip alla mina längre pass avslutas med högre fart, oftast börjar det rulla på efter 10-12 km. Brukar hamna 15-20 sek snabbare i tempo/km.
1Gilla
#18
Emil
1987 • Luleå
27 mars 2026 kl 13:04
Följer du puls då eller går du mer på känsla?

För mig personligen känns progressiva pass som ett bra sätt rent mentalt att öva springa på trötta ben. Att öka enbart på slutet är en sak och lätt gjort kan jag känna men att öka genom hela passet tycker jag känns extra jobbigt mentalt. Man vet att det bara kommer att bli värre.
Gilla
#19
Jens Sandahl
1969 • Sävedalen
27 mars 2026 kl 13:33
Jag är som Lars här. Tror att det handlar om att vi som inte längre är purunga behöver längre tid för uppvärmning och att det tar rätt lång tid på långpassen innan alla cylindrar kickar in.
1Gilla
#20
Mikael Lipschütz
1974 • Mölndal
27 mars 2026 kl 15:18
Tänker samma som du Staffan att man vill bli klar med passet relativt fort :)
Gilla
Endast registrerade medlemmar kan posta inlägg till forumet. Registrera dig här eller logga in ovan.
annons