Vadbristning?

Bernt, Kenneth och jag bestämde oss för att ta skogsvägen till gamla Norbergsvägen för att där skiljas åt. Men nu blev jag riktigt straffad för att gått ut för tidigt efter ultraintervallerna i helgen. Vaden kändes rejält och det var bara att bita i det sura äpplet och börja gå. STORT tack till Mia som skjutsade mig tillbaka till Norberg! Det var allt lite pinsamt att åka bil hem, även om den var fin, men det var nog absolut nödvändigt! Min vad hade inte pallat att varken gå eller springa. Nu är Voltaren införskaffad och jag har ordinerat mig själv vila.