Lidingöloppet - Lidingö

Jag sprang Lidingöloppet av en enda anledning nämligen att kunna säga: Nej, Lidingöloppet är inte tuffare än Stockholm marathon! Efter genomfört lopp kan jag konstatera att det stämmer. Lidingöloppet är grymt påfrestande för benen, såväl muskler som knäleder, men Stockholm marathon dränerar hela kroppen på ett helt annat sätt.

Men det var som sagt tufft. Trots att jag var med på testlöpningen (22 k) tre veckor innan loppet, så blev jag förvånad över hur tuff passagen mellan 15 och 20 kilometer var. Inte nog med backarna avlöser varandra hela tiden. Spåret är dessutom fullt av löpare som går både upp och ner. Trassligt.

Min taktik var att springa över min förmåga fram till aborrbacken, gå uppför backen och sedan rulla på in i mål. Problemet var att krafterna var så gott som slut när sista milen började. Jag gick förvisso, enligt planen, uppför Aborrbacken, men det var inte mycket tryck i benen under övriga delar av den sista milen. Profilbilden, som är från målgången, avslöjar inte hur trött jag var.