Hornstull-Järna

Kände det som att jag borde klara mig till Rönninge och sen kanske kunna släpa mig till Södertälje.
Osäker på hur mycket jag orkar i långsammare tempo och flera raster.
Det gick utmärkt det två första etapperna; Masmo och Tumba. Efter Tumba blev det lite improvisationslöpning p g a vägarbete. Det fungerade ganska så bra, men någon seghet började krypa fram. Tredje etappen passerade bara Uttranbadet och sedan var vi i Rönninge. Kroppen var fortfarande i gott skick, så jag fortsatte. Fram till Östertälje var det segt i sista uppförbacken. Den korta sträckan till Södertälje hamn skulle inte vara några problem. Lite improvisationer igen, gjorde att det blev några extra backar upp och ned vilket inte var riktigt vad som benen ville ha. Slusspaus innan etappstoppet.
Nu var det dags att vila och ta ett beslut. Det kändes bättre än förra året, så varför inte försöka fullfölja. Upp till Måsnaren gick allt bra och sista etappen genom skogen påbörjades. Det hade börjat kännas lite mer i benen, men inte så att det störde så mycket. Vi kom inte så speciellt långt iin på etappen innan jag började sacka efter. Ett stopp när vi lämnade vägen hoppade jag över och fortsatte att gå vidare. Allt för att inte hamna allt för långt efter. Gångavsnitten blev allt fler och jag tappade kontakten med resten. Turligt nog stannade de andra några gånger och väntade in. Framme i Järna så var det bara jag och Markus i kön på gruppen. Vi missade att springa genom skogen p g a felnavigering, men lyckades hitta en annan väg som visade sig leda rätt på målet.

Distansen var alldeles för lång för min kapacitet. Precis som jag insåg redan innan. Men det var kul att kunna fullfölja i alla fall.