adidas Stockholm Marathon - Stockholm

Då var det dags igen. Jag skulle vilja komma i mål på 3:45-4:00 nånting. Det vore en bra dag. Men känslan var att det inte skulle bli löpning hela vägen runt.
Naturligtvis börjar man ju alldeles för optimistiskt, med fart för 3:25. Och när man upptäcker det klarar man inte av att bromsa sig till mer lämplig fart, utan det får tröttheten fixa till att man till slut hamnar där. Då är det ju heller inte slutet på loppet eller tappet förstås.
Nåväl, det kändes bra första loopen tillbaka till stadion. När Djurgårdsbron passerats böjade lite trötthet kännas av, men nog borde man kunna hålla igång en mil till ändå.
När cirka en tredjedel av loppet kvarstod blev det för mycket. Det var inte benen som tröttnade utan det var magen som krånglade. Nu fick jag gå från Södra Station till vätskekontrollen vid Högalidskyrkan. In på en bajamaja för en paus, och sedan fortsätt. Kom inte mer än ut på Västerbron innan benen sa ifrån; vi trodde det var över redan! Okej, gå upp till krönet och senär det bara att sätta igång igen. Men det gick inte så bra att få benen på humör.
Ja, nu var det klart att det inte skulle bli något sub-fyra, inte. Så då var det bara att inse det och att sen ta det lugnt in till målet. Gång och jogg om vartannat.
Hann med och stanna och prata med min årliga hejarklack med Dr Phil på Torsgatan i några minuter, och en granne stod på Strandvägen och där blev det nån minuts snack. In till Stadion och på löparbanorna lär man åtminstone visa lite löparsteg. Jag fick stryk av en jobbarkompis med cirka en minut. Hade jag vetat det, hade jag ju kunnat fixat att vända på ordningen; men inget jag grämer mig över.