Ironman Kalmar

På stela ben sprang jag ut på den avslutande löpdelen. Helt sjukt att tänka på att jag hade flera timmar kvar innan det var dags att få springa över mållinjen.
De första två kilometrarna gick mkt bra och det kändes som om jag kunde fortsätta i den farten som låg på ca 6:07 tempo. Men efter ett tag så kom det onda vid knät tillbaks som jag kände av under de sista sex cykelmilen,
Plus att jag fick rejält ont i min hälsena som har skickat ut lite varningssignaler under sommaren. Nu insåg jag att hälseneinflammationen var på antågande men att det inte kunde hjälpas. Man kan inte bryta när man simmat en helt galen simning och cyklat i sju timmar. Men jag haltade fram småjoggandes.
La upp en plan om att om jag sprang och gick om vartannat under andra varvet så kunde jag promenera sista varvet och ändå klara tidsgränsen.
Löpningen gick genom villaområden där folk hade plockat ut middagsborden och ölen för att heja. Vilket publikstöd har aldrig varit med om något liknande. När man sprang genom Kalmar stad före varvningen var publikstödet något enormt. Alla restauranger man sprang förbi var fullsatta och de ropade i kör "heja Pernilla, heja Pernilla". Då var jag tvungen att skärpa mig och föröka att inte se så lidande ut. När jag sprang förbi Jerry så snodde jag en puss, det hjälpte ett tag men när jag senare efter jag fått mitt efterlängtade första armband kunde jag inte hålla modet uppe längre. Nu blev det en kamp. Funderade på om jag skulle få bryta eller inte. Var riktigt nere i fotsulorna mentalt. Jag hade två lååånga varv kvar som skulle springas med ont knä och ännu ondare häl. Gick en bit sprang lite till gick en bit och försökte sen att bara springa. Visste att Pia var strax bakom mig och längtade tills hon kom i kapp mig.
Blev så glad när hon smög upp bakom mig efter vändningen. Beslöt mig för att föröka springa med henne.
Och det gick, hon gav mig kraft. Vi pratade en hel del vilket fick bort mina tunga tankar. Vips så hade vi nått varvningen och fick vårt efterlängtade andra och sista armband. Nästa gång skulle vi inte springa förbi målet utan in mot målet.
Vi hade bestämt oss för att lägga upp en taktik efter varvningen, en taktik med gånginslag. Men när vi väl var vid varvningen så bestämde vi oss att sakta ner lite men hålla oss löpande ända in i mål.
Vi tassade på och det gick riktigt riktigt bra. Efter vändningen så var det nästan bara vi som höll oss joggande och vi fick många glada tillrop av både de vi sprang om och av publiken.
När vi närmade oss stan så stod Björn där och såg så glad ut så då fick jag ännu mer sprutt i benen.
Nu var det inte långt kvar.
Det pirrade i hela kroppen när vi sprang in i stan där publiken troget väntade. Vid rakan mot målet stod publiken längs kravallstaketen och hejade och skrek.
Hand i hand sprang vi in på blåamattan som ledde in i mål.
Vilken lycka när vi sprang genom målportalen.
Vi lyckades vi med beröm mycket godkänt.
Vi är Ironman.