Löpning • Avancerad träning • 84 inlägg • 12297 visningar •

Varför springer man inte snabbare?

Peter P

1965 • Kungsholmen

•

20 september 2013 - 19:16

2 Gilla

En fråga dök upp i en annan tråd angående vad som begränsar en under ett lopp.
Vad exakt är det som gör att man inte helt enkelt springer lite snabbare?
Det är ganska intressant att reflektera över detta under ett lopp. Det är nog sällan det verkligen är den fysiska begränsningen som sätter gränsen utan det är nog mer vanligt att alla har en egen mental gräns då obehaget överskrider det man kan acceptera.

På ett kort lopp som tex 400m, 800m eller 1500m är begränsningen säkert väldigt nära den rent fysiska. Men redan på 10km och definitivt en halvmara eller mara så är det nog snarare en avvägning mellan tid kvar och obehagsnivå som avgör om man orkar pressa på eller slår av.

När ni tex efter 10km av en halvmara känner att det här går inte, vad exakt är det som gör att ni inte pallar? Trötta ben? Hög puls? Mjölksyra?
Jag tror det helt enkelt är en kalkyl som hjärnan gör av obehagsnivån kontra tid kvar på loppet. Hade det varit 2-3 km kvar hade vi orkat men med 10-11 km kvar så klarar vi inte det. Det är nästan alltid en mental bedömning.

Hur ser ni på detta? Var går gränsen där man slutar pressa sig? Och kan man övervinna detta genom att lura sig mentalt?

< < < 1 2 3 4 5 > > >

PerNygren KeneNisa

1968 • Säter

#61

•

28 december 2013 kl 13:08

Gilla

99 % av alla löpare i västvärlden har dålig löpekonomi,
inkl. elitlöpare.
Det har stor grund i de upphöjda skor speciellt i häl,
de senaste 40 åren.
LÖPEKONOMI....är nyckelordet.
=)

Emil Lörelius

1976 • Skarpnäck

#62

•

28 december 2013 kl 14:19

1 Gilla

Det här med att ligga konstant på en viss puls handlar inte om pannben så mycket som att ha en hög tröskelpuls. Så länge pulsen inte överstiger tröskeln kan man fortsätta hyfsat länge. En motionär kan ju ha en tröskel på allt mellan 70-90% av maxpuls. Medan en elitlöpare kan ha 95% av maxpuls. Därför anser många att den upplevda ansträngningsnivån hos en elitlöpare som ligger strax under sin tröskel inte är högre en motionär som ligger strax under sin. Dvs. 95 % av max kan kännas lika lätt för en vältränad som 80% av max hos en mindre vältränad. Det är väl det som är poängen med mycket av löpträningen, att flytta tröskeln uppåt, samt att nå bättre löpekonomi.

Lars Lindefelt

1958 • Borlänge

#63

•

28 december 2013 kl 14:44

1 Gilla

En långdistanslöpare som ligger på en arbetspuls på 86-88% av maxpuls utan att mjölksyranivån stiger kan tycka att det känns ganska lätt men jag lovar att allt över 90% kostar på. Med lite adrenalinpåslag kan man kanske öppna över sin kapacitet men en fartökning i slutet av ett lopp kräver "pannben".

Jimmy Herdberg

1974 • Västra Frölunda

#64

•

28 december 2013 kl 18:20

Gilla

Här är en artikel om hur Scott Jurek hanterar det mentala vilket han tycker är viktigare än det fysiska. Det handlar dock mer om att springa långt än snabbt:
http://www.telegraph.co.uk/men/active/10380065/Scott-Jurek-running-through-the-pain-barrier.html

Åsa

1978 • Tyresö

#65

•

6 januari 2014 kl 19:03

3 Gilla

Jag kommer lite från andra hållet. Har tränat diverse saker genom livet, bitvis på ganska hög nivå. Är dock ny inom löpning. Jag har en viss egenskap som gör att jag kör på tills jag kräks och tycker ända fram tills det ögonblicket att "fan lite får du väl tåla, det är ju inte som att du kräks direkt". Förr tränade jag kampsport och där är det ju lite macho att ha den attityden. Man ska liksom köra på trots att man blöder och haltar och svimmar man ska man säga att man mår fint, inga problem. En egenskap som både belönas, och samtidigt ökar skaderisken drastiskt så man i längden riskerar att inte kunna nå de nivåer man tänkt uppnå med just det sättet.
Idag är jag lite äldre och kanske lite visare och finner ingen större vits med att hålla på på det sättet. Till vilken nytta? Livet är långt och kroppen ska helst hålla ett tag. Så med åren har jag blivit mer och mer observant på den sidan hos mig, och tonar ner den. Släpp det, liksom. Det är en dag imorgon också, i synnerhet för den som vill pb:a.

PerNygren KeneNisa

1968 • Säter

#66

•

6 januari 2014 kl 20:12

Gilla

Paradoxen tillika glädjen och mystiken med löpning.
Är och kommer nog att bli:
Ju mindre du tar i ju lättare och fortare går det.
Löpekonomi....
=)

Kjell Ömmersjö

1971 • Alingsås

#67

•

7 januari 2014 kl 00:29

1 Gilla

PerNygren: Du gillar att prata om löpekonomi ser jag. Jag förstår rent förnuftsmässigt att en ekonomisk löpstil är fördelaktig, det gör vi alla. Är det möjligen så att du kan utveckla lite mer vad du menar med en ekonomisk löpstil eller hur man uppnår en sådan? Annars tycker jag lite att det kan kvitta att upprepa det.

Lars Lindefelt

1958 • Borlänge

#68

•

7 januari 2014 kl 07:16

Gilla

Löpekonomi utvecklas när man tränar genom att tränar. Kroppen vänjer sig/lär sig att springa vid samma fart med mindre ansträngning. Träna varierat med långpass, tröskelpass och lite intervaller så anpassar sig kroppen.

Tapani MA

1971 • S

#69

•

7 januari 2014 kl 10:57 Redigerad 7 januari 2014 kl 10:57

Gilla

--------------------------------------------------------------------------------
"99 % av alla löpare i västvärlden har dålig löpekonomi,
inkl. elitlöpare. Det har stor grund i de upphöjda skor speciellt i häl,
de senaste 40 åren. LÖPEKONOMI....är nyckelordet. =)"
--------------------------------------------------------------------------------

99 % av löparna i västvärlden kanske också väger mer än "de andra"? Gissar att löpekonomin missgynnas av högre BMI?

Mattias Strömberg

1973 • Hjärup

#70

•

7 januari 2014 kl 11:36

Gilla

Oerhört intressant och bra skrivet av Peter P.

Jag har själv funderat i precis samma banor. Vad är det som begränsar? Jag hör att andra pratar om mjölksyra, men har aldrig upplevt det själv (förutom på 400-800 meter etc) och orkar alltid spurta om jag vill. Min begränsning handlar om något slags svårdefinierat obehag. Betyder det att jag egentligen har mer kapacitet men att jag är sämre än andra på att stå ut med obehaget? Mycket intressant att höra hur andra upplever det där obehaget.

Jag är tyvärr inte heller typen som tänder till på tävlingar. Jag springer oftast fortare på träning och allra bäst på mina "invanda" rundor. Det brukar gå sämre på outforskat territorium av någon anledning.

Det pratades ju om fridykning tidigare. När det gäller att hålla andan så är jämförelsen perfekt. Där handlar det mycket om att lära sig stå ut med ångestsignalerna.

PerNygren KeneNisa

1968 • Säter

#71

•

14 januari 2014 kl 10:32

Gilla

Ekonomin.....
vill jag säga ligger på teknik, rörlighet och elasticeteten.
Om man ser mellan eliten i afrikanska och västvärlden,
kan det skilja upp till 15%.
Det blir 1-2 min på 10 km.
Och motionärer förstås mycket mer (upp till 40%).
Mycket beroende på att afrikanska löpare springer barfota
längre upp i åldern.

Oldboy

1952 • Danderyd

#72

•

14 januari 2014 kl 11:52 Redigerad 14 januari 2014 kl 11:56

Gilla

Löpekonomi är väldigt intressant men ursprungsfrågan gällde, som jag uppfattar det, vilken mekanism är det som sätter stopp när just jag vill öka farten efter t ex sju km av ett millopp.
Hänvisar till mitt och andras inlägg i början av tråden, vi har inte nått konsensus (än), balansen då stod mellan medveten kalkyl över summa obehag som väntar vid en farthöjning eller CG som gör en omedveten kalkyl av marginalen till bestående skador.

Gunnar Durén

1963 • Bromma

#73

•

14 januari 2014 kl 12:55

5 Gilla

Jag upplever att jag under i princip alla mina lopp för en inre dialog mellan "strebern" och "latmasken". Före loppet dominerar "strebern": jag tänker helt på det/de mål jag satt upp och fokuserar mig fysiskt och mentalt på att allt är möjligt att klara av. Latmaskens röst blir successivt starkare under loppets gång. Det gäller faktiskt såväl 400 meter som 10 kilometer för min del, även om latmaskfasen är kortare i absolut tid under 400 meter än under ett millopp. Hur väl jag lyckas beror på hur väl förankrat målet är i mitt sinne. Kroppens/"latmaskens" protester mot trötthet, smärta och obehag blir förstås mer och mer högljudda och om strebern inte har väldigt starka argument, kommer han att bli övertalad att släppa på trycket. Men för att lyckas uthärda under tävling, måste i alla fall jag även ha gjort samma sak ibland på träning, d v s sprungit på gränsen till det uthärdliga, annars blir det en alltför stor chock; latmasken vaknar direkt och undrar vad i h-e man håller på med... ;-)
Efter loppet verkar latmasken somna in relativt snart. Bara minuter efteråt brukar man börja fundera på om man trots allt inte hade kunnat springa lite fortare...

Leif Andersson

1954 • Falun

#74

•

14 januari 2014 kl 14:16

Gilla

Det som Gunnar skriver känner jag igen. Men har trott att jag inte varit tillräckligt tuff, skönt att läsa att löpare som verkligen har presterat när det gäller upplever det samma!

Peter P

1965 • Kungsholmen

#75

•

14 januari 2014 kl 14:44

Gilla

Man måste ju definitivt ha förberett hjärnan på det lidande som komma skall annars är det kört. Och är man lite ur slag den dagen så är den också kört, då vinner latmasken eller bekvämlighetssnubben.

Andreas Lindholm

1973 • Växjö

#76

•

14 januari 2014 kl 17:37

1 Gilla

Den taktiken funkar inte på mig. Börjar jag fundera på obehaget redan före kommer jag inte ens utanför dörren. I mitt fall funkar det bättre att långsamt skruva upp värmen tills grodan är kokad.

1972 • Stockholm

#77

•

15 januari 2014 kl 12:04

Gilla

Andreas L #76:
Oj vad jag känner igen mig i det nuförtiden. Iallafall när det gäller att komma ut. Väl ute så släpper det oftast efter en liten stund men så här års är blotta tanken på att huttra och ta i rätt obekväm. Jag kan inte mentalt föreställa mig 20km i egen regi och får lura ut mig själv i tanken på att det ska bli ett "kortare" pass.

Gunnars inlägg #73
känner jag också igen mig i när det gäller "realtidsdelen" av passen. Under många pass känner jag efteråt att jag "kunde gjort bättre" men samtidigt är det skönt att komma fram med den känslan och inte vara helt nedbruten. :)

På "kända" sträckor kan jag pressa mig själv bättre än på "ny mark" där jag ofta håller igen lite mer.

Andreas Nilsson

1980 • Stockholm

#78

•

15 januari 2014 kl 13:16 Redigerad 15 januari 2014 kl 13:20

1 Gilla

Känner igen mig i att latmasken blir alltmer högljudd, speciellt om jag börjar sladda lite från min måltid. Då kommer tankarna direkt, hur viktigt är egentligen det här målet för mig, vem bryr sig om att springa x på tiden y? Tanken på skador har aldrig slagit mig. Innan latmasken kommer in i bilden handlar det mer om att bedöma om jag kommer klara att hålla ansträngningsnivån hela loppet. Ju mer erfarenhet du har desto lättare blir det säkert att bedöma hur mycket du har kvar i tanken.

De två millopp där jag sprungit snabbast är där jag har börjat "lugnt" och sedan tryckt på allt jag orkat under andra halvan. Kände mig som stålmannen sista halvan, bara flög förbi alla i spåret. Båda gångerna var känslan att jag borde sprungit snabbare redan från början så hade det blivit ännu bättre, ge mig ett nytt lopp så ska jag slå den här tiden. När jag kört "hårt" redan från början så har insikten kommit efter ungefär hälften: shit, det kommer aldrig gå att hålla det här ända in i mål. Varje km blir en kamp mot sig själv att inte tappa fart och motivation. Känslan efter ett sådant lopp är betydligt mindre positivt än när man successivt ökat hela vägen in i mål och tiderna har varit betydligt sämre.

Man kanske helt enkelt ska lägga upp loppet så kroppen ger dig de signaler som hjärnan blir mest motiverad av. Gillar du att kämpa defensivt eller offensivt?

Oldboy

1952 • Danderyd

#79

•

15 januari 2014 kl 13:24

1 Gilla

Hur mycket lättare går det inte när man springer om många under senare delen av ett lopp jämfört med att många fler springer om en!
Å andra sidan går det också bättre för mig när jag ligger före mitt schema halvvägs utan att ha behövt kämpa.
En bra dag sammanfaller dessa förhållanden:-)

Fredrik Johnsson

1975 • Örebro

#80

•

15 januari 2014 kl 13:34

Gilla

Intressant läsning. Kroppen har väl säkert någon slags försvarsmekanism som på oss motionärer slår till när det blir för jobbigt, denna gräns går att flytta men då behövs både mental och fysisk träning i ganska hygglig volym. Sen bygger det väl helt enkelt på träning och hela tiden flytta gränser för vad man klarar av. Jag sprang 2009 halvmaran på 1:38 och tyckte då det var riktigt snabbt, 2013 gjorde jag 1:20, bra och kontinuerlig träning har gett resultat. Sen är ju önskan att alltids springa snabbare, och jag anser väl att om min kropp kan röra sig 3000m på 9:48 borde ju den kilometertiden bara kunna gångras med önskat antal km. Sen innebär detta stenhård träning och man får ställa sig frågan vad man vill med sin träning, skulle vara intressant att testa. Men just nu nöjer jag mig med att må bra, hinna med lite annat än bara att träna och springa halvmaran sub80 2014. Lycka till med er träning!!

< < < 1 2 3 4 5 > > >

Endast registrerade medlemmar kan posta inlägg till forumet. Registrera dig här eller logga in ovan.