ReportageVi människor skiljer ut oss i djurvärlden genom två superkrafter. Våra stora hjärnor och vår upprätta gång. Vi har kollat närmare på hur de hänger ihop och varför vi blev superhjältar på långdistans.
För sex miljoner år sedan, när vår förfader var gemensam med schimpansen, var vi en liten apa. Våra hjärnor var små men vi kunde, redan då, stappla på två ben. Idag går och springer vi enkelt upprätt men i början innebar det problem för evolutionen att lösa. Att stå på två ben innebär nämligen att man bli sårbar, får svårt med balansen och blir generande långsam.
Utsattheten
Att skydda sig mot rovdjur med nacke och kropp fullt exponerade är inte lätt. Vi löste det genom samarbete. Istället för att fly undan, som andra bytesdjur, skyddade vi varandra. Vi blev så tighta att vi snart t.om. vågade utmana rovdjuren och stjäla deras byten. Vi kunde då se gamarna i skyn, jogga motsvarande ett Lidingölopp och jaga bort dem från deras byte. Därefter kunde vi kalasa på den hjärna och benmärg som fick våra egna hjärnor att växa.
Balansen
När vi landar ett löpsteg har vi endast en fot i marken. Det gör det bökigt med balansen. Utan framben behöver man kasta med överkroppen för att inte falla framåt. Något som varken gör sig bra på foton från lopp eller evolutionärt. Utvecklingen hittade en smidigare lösning: våra exceptionellt stora rumpor. Med hjälp av Gluteus Maximus fick vi det snygga och energisnåla löpsteg vi gärna visar upp när vi passerar någon i spåret idag.
Långsamheten
Vi som håller på med löpning har svårt att erkänna att vi är långsamma. Dessvärre är vi det. Fruktansvärt långsamma faktiskt. Vi har inte en chans att springa ifrån ett enda rovdjur. Faktum är att Usain Bolt på 100m "bara" kommer upp i en hastighet av 38km i timmen. Snabbast i världen men inte ens tillräckligt för att springa ifrån en flodhäst (toppfart kring 50km/h)
Superkraften
Den som inte är snabb kan vara uthållig. Det är vi. Vårt löpsteg och förmågan att svettas har gjort oss till världsmästare i långdistans. Endast slagna av draghundar (i kyla) som avlats just på denna förmåga. När andra djur kapsejsar av överhettning och energibrist kan vi fortsätta "hur länge som helst". Det finns flera exempel, jorden runt, där människor utvecklat s.k. utmattningsjakt. En metod där man springer efter villebråd tills de stupar. Den mänskliga jägaren kan, nedkyld av svett och medvetenhet om hur jakten skall sluta, "lugnt" hålla ut.
Vinsten
Evolutionen ger ingenting gratis. Det måste alltid finnas en fördel. Våra förfäder hade inte råd att stappla runt för att vi skall kunna springa maraton idag. För dem behövde vinsten vara omedelbar. Deras vinst var att upprätt gång gav dem fria händer. Händer som kunde bära hem mat till flocken. Flocken blev starkare och generna för tvåbenthet och samarbete fördes vidare.
Våra enda ben är alltså en viktig del av vår framgångssaga som art.
