Coniston Fell Race – You are the quarry

Den gamle mannen. Väl uppe på Old Man of Coniston så visste jag inte om det var jag själv eller berget det passade bäst på. Nej nu överdriver jag för när jag kom upp på toppen kände jag mig äntligen rätt bra. Men vi börjar från början med berättelsen om det som var planerat att bli resans stora kraftprov. Anledningen till att jag optimerat träningen för att orka fem lopp på sju dagar.

Jag hittade loppet i december när jag satt och planerade för vårens resa och kände genast att det här blir en lagom utmaning att rikta träningen mot. Eller rättare sagt som final på resan för det fattade jag redan då att med fyra tävlingar i benen skulle det kunna bli något utmanande. Jag kollade på film från förra årets lopp och tänkte att det ser ju hanterbart ut. Baddaren kollade på samma film och blev fullkomligt skräckslagen. När jag fick tag på kartan över Coniston Fell Race ska jag inte påstå att jag blev skräckslagen men jag blev lite fundersam. Tre toppar, inga direkta leder att följa om man skulle springa optimalt och stora möjligheter att sabba för sig själv när man ska ner 800 höjdmeter på slutet. För det är bara amatörer som tar omvägen på leden.

När vi joggade upp mot starten från hotellet kilometern bort kändes benen riktigt bra. Det var lite märkligt med tanke på hur bra jag bombade utför 40 timmar tidigare men det gör ju inget om ben är bra innan loppet startar. Baddaren var nog ännu lite mer skräckslagen nu när hon hade insett att det inte ens var säkert att hon skulle hitta rätt väg. Det skrämde mer än 1100 höjdmeter. Upp-ner-upp-ner-upp och slutligen ner. Hur svårt kan det vara? Well, både lätt och svårt skulle det visa sig. Att det kunde vara lite svårt analyserade Baddaren snabbt med att konstatera att det var liksom bara seriösa löpare här. Jepp. Det blir lätt så på den svåraste kategorin av tävlingar om dom inte är den kortaste varianten.

Starten gick i solsken och 10 grader nere i dalen och jag hakade på en kompis nere från Hayfield som jag snackat med en hel del tidigare. Han var övertygad om att jag skulle slå honom men jag var inte lika övertygad. Han hade fel. Loppet gick utmärkt i flera minuter. Uppför och det gick utmärkt och sen hoppade vi av vägen och det blev uppför och knöligt underlag. Då slutade det att gå utmärkt. All trötthet i fotleder och alla andra balanserande muskler kom ikapp kroppen. 700 höjdmeter kvar uppför bara. Man kan inte få allt och jag hade ett otroligt flyt två dagar tidigare så jag matade bara på uppför med stor acceptans för att just nu var det inte min dag men det kan ju lossna. Vackert var det, jag älskar berg och vad är väl lite trötthet någon timme eller två?

Jag kom upp och det tog tid så jag blev väldigt glad när jag kom upp på den första toppen. Jag blev så glad att jag glömde hur trött jag var och rusade på som en brunstig ginst utför branten som nu följde. Någonstans i bakhuvudet fanns det en tanke på att bränn nu inte allt utförskrut redan i den första långa backen. Den förträngde jag och när det var dags för ett par hundra höjdmeter klättring igen var det med spring i benen trots bombandet. Det springet hann gå över innan jag var uppe på checkpoint två men jag var mycket fräschare än vid den första toppen. Det här kanske kunde bli något! Nu blev det galet fin löpning på bergskammen mellan de två topparna. Först utför ett bra tag och sen bara svagare uppför. De löpare jag hade haft med mig vid den förra toppen hade jag lämnat långt bakom mig och i stället kommit ikapp några nya. Rutinerade såg dom dessutom ut att vara och efter att ha gnetat oss ända upp till toppen av the Old Man så var jag vid väldigt gott mod. Efter den första långa misärklättringen hade kroppen accepterat och förträngt att den egentligen inte orkade.

Men nu skulle dagens stora utmaning börja. Jag hade fått en föreläsning om att på sista utförslöpningen av de tre kan man tappa otroligt mycket tid om man kommer fel. Det nämndes siffror som 10-15 minuter.  Bankartan ritade upp en säker väg och en väg för erfarna löpare. Men det bästa tipset var att följa någon lokal löpare som kunde vägen. För man fick absolut inte hamna i stenbrottet, det var det enda alla var överens om. Jag hade en bra uppfattning om hur jag skulle göra. Jag hade memorerat kartan så att jag skulle slippa ta upp den. Jag vek av åt det hållet jag bestämt mot den aggressiva och raka vägen ner för berget. 

Det. Gjorde. Inte. De. Andra. Två. Löparna. Fukk!

Dom såg väldigt lokala ut så vis av torsdagens egna vägval hakade jag på dom. Nu var det brant som satan och jag fick inte tappa bort dom utan jag studsade på i rygg. Det kändes brantare än vad jag sett på kartan och snart kom förklaringen. Plötslig var vi i ovankanten på det enda stället vi inte skulle vara. Stenbrottet. The quarry. Jag stannade till och funderade på hur det här skulle gå till. Föreställ er typ 30-35% lutning och lös skiffer överallt. Jag gjorde det enda rätta och försökte surfa ner på något sjukt sätt. Det for skiffer kors och tvärs och jag spände varenda muskel i kroppen för att inte ramla. Det kändes intuitivt obra att ramla just här.  Jag insåg att det här får gå på lärokontot och som en bra historia att berätta på ålderns höst och ner kom jag. Ner kom jag på skakiga lårmuskler och med ner menar jag då ner genom stenbrottshelvetet. Sen var det några kilometer av utförslöpning kvar och mina ben var så vobbliga efter skiffersurfandet att jag hade inget att parera med. När jag väl kom in på delar av banan där man skulle vara så kom löpare och löpare ikapp mig. Och sprang ifrån mig.

Ärligt talat vet jag inte om jag någonsin varit så slut i musklerna på just det här sättet. Jag försökte verkligen slappna av och släppa på men det var inte förrän vi kom ner på den sista lilla biten av väg som jag slapp det jobbiga parerandet och kunde låta benen löpa fritt. Jag måste sett ut som ett vrak när jag svängde in på upploppet och så fort jag var i mål la jag mig bara gräsmattan. Vila, tack för vila. Det var det enda viktiga just då men ta mig fan om det inte hann gå mer än ett par minuter innan jag var i samspråk med andra löpare. Min kompis från Hayfield spöade mig med 17 minuter men han springer lopp varje vecka och är 10 kg lättare och 25 år yngre så det räknas inte.  Han skrattade gott när jag berättade om mitt äventyr i stenbrottet och det gjorde faktiskt jag med.

Sen får jag erkänna att precis som när man ser slalom på teve så gör bergslopp på video inte riktigt backarna rättvisa. Det här var tuffare än vad jag trodde. Att det var långt och många höjdmeter visste jag ju men det är en sak att följa en packad stig, en annan att ta höjdmeter med gräs som underlag. Väldigt ojämnt gräs. Jag skulle tagit skor med bättre grepp. Jag skulle tränat mer utförslöpning (just det visste jag iofs) för att klara av att springa så länge och så brant. Men det här var tufft. Tufft men satans kul. Redan när jag satt vid målet och väntade på Baddaren började jag räkna på alla ställen jag kunde tjänat tid på bättre vägval och genom att reka. Det är kul med förbättringspotential och jag känner att den här gubben har jag en revansch att utkräva på. Det enda abret är att ska jag optimera resultatet bör det vara första loppet på en turné. Med tanke på hur mina ben känns nu på planet dagen efter så tål det att tänkas på.

En fantastisk final blev det i alla fall och Baddaren överlevde loppet men tyckte med facit i hand att det här var för tufft för henne. Tufft eller inte, vi fick båda priser på prisutdelningen och sen firade vi hela kvällen. Fira kan man alltid och jag kommer att tänka tillbaka på det här racet med värme i kroppen trots (eller tack vare) allt lidande. Det är kontrasterna som gör det och kontrasterna mellan den oerhörda skönheten i omgivningarna och de värkande benen var oerhört starka. Jag älskar löpning!

Ha det,

Mackan 

15 kommentarer till inlägget

2009 • Klippan
#1
7 maj 2019 - 10:23
Tack för att en fick följa med,
vid Din sida löpandes upp- och nedför engelska berg!

Du är en god berättare och stilist.

1967 • www.sapiens.se
#2
7 maj 2019 - 10:39
Men åh vad glad jag blir av att höra dom orden! Jag gillar ju att skriva och bloggformatet att snabbt knåpa ihop något och att inte överarbeta texterna utan ta det mer direkt från hjärtat är en utmaning.

Tar det för mycket tid i anspråk att skriva är det lätt att det inte blir av samtidigt som jag inte vill slarva ur mig något som jag själv inte gillar. Så dom orden värmde.

Tack för att du/ni läser för om ingen läser ids jag inte skriva och jag vill ha sånt här på pränt för min egen skull!
Thobias Ligneman
1967 • Västra Ingelstad
#3
7 maj 2019 - 10:55
Grymt imponerad över din turné!

Och som sagt, stenbrottsutflykten blir ett kul minne att berätta om "på hemmet" när du blir gammal!
1967 • www.sapiens.se
#4
7 maj 2019 - 11:01
Tack Toby! Om man ändå inte vinner kan man ta med sig lite roliga minnen i stället. :-D
Thobias Ligneman
1967 • Västra Ingelstad
#5
7 maj 2019 - 11:03
Hur kommer det sig att du började åka till England, första gången?
Thobias Ligneman
1967 • Västra Ingelstad
#6
7 maj 2019 - 11:04
Hur kommer det sig att du började åka till England, första gången?
1967 • www.sapiens.se
#7
7 maj 2019 - 12:26
Jag började faktiskt med att åka till Skottland och insåg hur bra det är för en pollenallergiker att tävla på en ö där det ofta regnar. Efter ett par Skottlandsår så ville jag testa lite mer intensiva (kortare) bergslopp och få in mer tävling/tidsenhet och då övergick jag till England. Har dessutom en del gamla klubbkompisar som är britter och som sålt in grisigheten i deras lopp utanför asfalten bra. :-)

Sen är jag en grav anglofil. Det är sen gammalt.
Thobias Ligneman
1967 • Västra Ingelstad
#8
7 maj 2019 - 12:37
Skottland är coolt! Har dock tyvärr inte varit där sedan -86 men det kanske vi kan ändra på snart
1968 • Malmö
#9
7 maj 2019 - 12:58
Bra krigat och bra nedplitat Gaffer!
1967 • www.sapiens.se
#10
7 maj 2019 - 13:02
Skottland är alltid värt ett besök! Om inte annat för att äta bra haggis. :-)

Tack HF! Det är tufft att vara Spurs-fan uppe i norr men man får kriga på så gott man kan.
1968 • Malmö
#11
7 maj 2019 - 13:03
Kan tänka mig det. Många skator? ;-)
1967 • www.sapiens.se
#12
7 maj 2019 - 13:33
Nej inte på den västra sidan av norr, där är det skatfritt. :-) Passade dock på att mentalt håna hela staden när vi åkte genom Huddersfield och det gjorde susen för deras revanschlusta.
1968 • Malmö
#13
7 maj 2019 - 13:38
Haha. Bra jobbat. Det bar verkligen frukt. Du tog inte en sväng om Burnley?
1967 • www.sapiens.se
#14
7 maj 2019 - 13:42
Passerade ett par mil utanför Burnley så vi får se hur stark kraften är i att få dom att prestera mot Gooners.
1968 • Malmö
#15
7 maj 2019 - 15:47
Min magkänsla just nu är att vi torskar mot Everton med 0-4 men det gör inget eftersom Arsenal också förlorar med samma siffror mot Burnley.... Märklig säsong detta. Men vi lägger ner. Det är ju ett löparforum ;-)
Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.