31 maj 2012 kl 20:38
Hej igen,
för skojs skull tänker jag nu låta en joggare gå mot en punktmassa för att slippa diskutera exakt hur man biomekaniskt tar hand om energiöverföringen. :)
Klar är att vid nedslag finns en energi riktad neråt-framåt med en rätt kraftig komposant i framåtriktningen. Newtons tredje lag ger att vi får en motriktad kraft från marken, alltså bakåt uppåt. Denna kraft bromsar upp löparen i höjd och "framåt"led och är det som man vid andra mer kontinuerliga fall, en låda som släpas t ex, kallar friktionskraft utan att någon opponerar sig. Det är fortfarande friktionskraft i det här fallet, det är bara att det sker över en längre tidsskala.
Om skon glider får man också mycket riktigt energiförluster, men dessa dras då från den kraft som stoppar löparen, med resultat att man fortsätter halka en bit framåt: högst bromsande (momentan) kraft fås om skon är stilla, därmed inte sagt att det är att föredra att halka; då går det ju inte så bra att få kontinuitet i löpningen.
Friktionskraften finns också för hjul: ett rullande hjul i medvind kräver fortfarande en ständigt drivande kraft för att fortsätta rulla, eftersom den påverkas av en i kontaktytan.
En annan bild är att tänka sig en människa springa på ett rullande band utan motor: om ingen extra kraft överförs i löpriktningen skulle man alltid bara springa rätt av ett sådant band, men så är inte fallet: man sätter bra fart på bandet om det är tillräckligt lätt.
Se också hamstrar i hjul: kraften som alstras är kraft överförd, via friktion, från hamster till hjul. Exakt samma friktionskrafter finns när en människa springer, men är inte direkt synliga på samma sätt.
