Foruminlägg av Josefina

< < < 1 2 3 4 5 > > >
#1
•
20 juli 2011 kl 14:28
Gilla
Halloj,
Jag försöker förtvivlat komma igång med att jogga. Jag har alltid gillat att röra på mig - vandra, cykla, spela basket, rida, aerobics - och orkar en hel del där. Men när det kommer till att springa rakt fram är jag helkörd. Jag har gjort 3-4 pass/vecka om vardera 3-5 km sen i början av april, men klarar fortfarande inte av att springa en kilometer utan att stanna och gå emellan. Fortfarande behöver jag 20 minuter för att ta mig igenom 2,5 km. Det är ju katastrof! (Enligt den hälsoberäkning jag gjorde på nätet indikerar denna tid att jag har allvarliga hälsoproblem, men jag känner mig pigg som en ekorre och frisk som en nöt i övrigt). Det är inte andningen alls egentligen, utan benen som är problemet. Det känns så otroligt tungt, stelt och _vingligt_ så fort jag ska springa. Att gå en mil i rask takt utan att stanna känns helt ok. Att springa en kilometer i sträck känns som en omöjlighet.
Nån som har en teori om vad det kan bero på?
#2
•
20 juli 2011 kl 16:51
Gilla
Åh vad ni är snälla. Vilket fantastiskt forum!! Nu ska jag fortsätta hasa runt, i mitt tempo, vicka på höfterna och se tiden an. Tusen miljarder tack. :)
#3
•
23 juli 2011 kl 20:17
Gilla
Hej igen allihopa,
Och tack igen för alla hejarop och råd!!
Idag provade jag en ny variant: I närheten av där jag bor finns en grusväg som lutar svagt uppåt i säkert 2 km. Jag brukar cykla där, och det är segt, segt, segt. Men så idag så värmde jag upp med att gå en km, och sen sprang jag uppför nästan hela backen ... eller jag sprang åtminstone 80%... och sen vände jag och sprang hela backen ner. Vilken lycka! Jag tror det funkade för att uppförslutet i början gjorde att jag inte sprang för fort (som många sagt), eller tog för långa steg (som många också sagt), Och på nervägen hade jag ork i benen, och hjälp av tyngdlagen. Tack igen allihop. Nu ska här springas:)
#4
•
31 juli 2011 kl 20:01
Gilla
Jag har en fråga som förmodligen är lite löjlig för er som är lite proffsigare än vad jag är... Jag har cyklat i ganska många år, men inte haft nån vidare bra cykel utan kajkat runt på en 5växlad historia med såna där vanliga vajerbromsar. Nu har jag äntligen unnat mig en ordentlig cykel med massor med växlar och skivbromsar. Men... skivbrosarna låter och gnisslar ju som bara den så fort man kör på lite geggigare grusvägar. Ska det vara så?! Det verkar som att det räcker med väldigt lite grus i maskineriet för att det ska låta som om cykeln håller på att lägga av fullkomligt. Och det känns ju som att det borde skada bromsarna, och som att bromseffekten kanske blir sämre? Vad säger ni - är det fel på mina skivbromsar, eller måste man stå ut med oljudet så fort man lämnar asfalten (där låter det inte alls...)?
#5
•
11 augusti 2011 kl 20:16
Gilla
Å vilken bra tråd! Vill bara berätta att jag en gång för någon månad sedan såg världens snyggaste kille i spåret :D. Han sprang otroligt långsamt, men med värsta snyggaste och mest avslappnade stilen. Och han såg så GLAD ut. Efter denna fantastiska naturupplevelse bestämde jag mig för att lägga ner allt vad snabbspring heter (det funkar ju ändå inte för mig) och istället jobba på att glida fram lika snyggt och avslappnat som denne okände karl. Om jag ser honom igen kan jag stoppa honom och fråga om han vill bli snigelspringarnas andlige ledare :)
#6
•
16 augusti 2011 kl 22:13
Gilla
Halloj,
Jag har skrivit om mina vedermödor på den här sidan tidigare och har alltid fått så bra respons, så jag hoppas på det den här gången med...
Jag började springa i april, ser mig själv som frisk & i hyfsat ok allmänkondition. Att springa har dock aldrig legat för mig - jag har skrivit här tidigare om hur otroooligt svårt jag haft att springa rakt fram. När jag började "springa" i april kunde jag cykla 5 mil på raken utan problem, men inte springa 200 meter utan att ramla, typ. Så stelt, vingligt och avigt kändes det.
Nu har jag - delvis tack vare schyssta tillrop här - lyckats ta mig till en nivå där jag kan springa 5-6 kilometer utan att behöva stanna och gå. För mig är det otroligt stort, även om jag fortfarande är långsammast i kommunen.
Så till min fråga... Fyller det här 5-6-km-joggandet i slow motion nån funktion egentligen? Jag menar... kan jag hålla på så här och gradvis klara av att springa längre och/eller snabbare? Eller måste jag hitta på nåt mer avancerat - typ springa intervaller och backar annat för att lyckas med mitt utopiska mål: att springa Göteborgsvarvet 2012?
#7
•
18 augusti 2011 kl 09:17
Gilla
Tack alla ni för braiga tips! Då fortsätter jag så här... Springer 5-6 km nästan varje dag, i mitt långsamma tempo, och hoppas på att kunna springa 18 mil på raken till jul (den var bra, Micke), men testar att lägga in lite fartlek när andan faller på. Och det du skrev. Magnus, om att långsamt vänja kroppen vid belastning tror jag stenhårt på! (Visste ni förresten att timslånga skrittpass är grunden i varje galopphästs träningsschema?).
Hurra för er, igen (och tummen upp till Camilla & Anita som liksom jag kämpar längst bak i klungan)!
#8
•
22 augusti 2011 kl 09:35
Gilla
En annan fråga på samma tema: Där jag springer (runt ett vattendrag) samlas svärmvis med mygg på kvällen. De jagar inte folk,vad det verkar, men däremot går det ju inte att andas normalt på dessa sträckor - om man inte vill dra ner mygg i lungor och bihålor... Nån som varit med om samma sak?
#9
•
24 augusti 2011 kl 09:18
Gilla
Hästliniment! Det är både billigare och mer effektivt. Blue Lotion och Arnikaliniment är mina egna favoriter - säljs i 1 och 1,5-litersflaskor.
#10
•
26 augusti 2011 kl 18:51
Gilla
Hej,
Jag har en kort fråga: Jag har ont i ett knä och ett lår när jag _börjar_ springa, men har inte ont alls när jag är klar (uppvärmd och utpumpad). Då måste väl det vara ett tecken på att det är helt ok att springa på? Man ska ju lyssna på kroppen, men här verkar det ju som att den mår som bäst efter att ha blivit rastad?
#11
•
28 augusti 2011 kl 10:47
Gilla
Ok, tack för svaret! Jag har liksom tänkt att mitt lunkande 5 km/dag borde vara mer skonsamt än att springa längre rundor mer sällan, Men jag kanske har fel? Jag tar ju inte ut mig varje dag direkt, utan tänker att jag ska vänja kroppen vid belastning succesivt och förhoppningsvis springa längre och eventuellt lite snabbare framöver.

Men sen har du ju rätt i att man kan värma en häst ur hältan, och att det onda då kan dyka upp lite varstans efter ett tag.

Hmm... jag får hålla koll helt enkelt, och inte bara förtränga hela saken, som var min ursprungliga plan :)
Tackar!/
#12
•
5 september 2011 kl 23:02
Gilla
Hej, Jag undrar om det finns tränings/löparläger även för de som är halvdåliga eller jättedåliga på att springa? Jag skulle gärna åka en vecka till nåt schysst ställe för att få lite inspiration och tips om löpteknik, träningsupplägg och annat. Däremot vill jag inte riskera att hamna i nån form av grupp där alla utom jag är supersnabba långspringare.
#13
•
7 september 2011 kl 21:34
Gilla
Tack för tips! Och som Patrik mfl skrev: Det är snällt att ni säger att alla kan delta efter förmåga, men om man är väldigt otränad i jämförelse med alla andra som deltar så kan det bli en knäck för självförtroendet snarare än en kick.
#14
•
8 september 2011 kl 20:29
Gilla
... idag kontrollmätte jag rundan jag springer varje morgon, och den är inte alls 6,5 km som jag trott och lagt in i min träningsdagbok, utan 9 km!! Tjoho vad glad jag blev. Jag springer ju inte efter klockan, men plötsligt kändes det helt ok att göra den rundan på en timme inkl uppvärmning och stretch. Åtminstone för en snigel som jag.
#15
•
17 september 2011 kl 21:08
Gilla
Härligt! Skit i om andra springer snabbare - du är världsmästare i din egen tävling!!

#16
•
18 september 2011 kl 20:15
Gilla
När jag åkt med mina ungar har jag bokat i god tid och sedan lagt en hel del tid på att - via facebook och andra communities - hitta en barnvakt på plats. Ofta har det blivit nån som känner nån som har en syrra som har en granne som känner nån som gärna vill tjäna lite extra.
Någon gång har jag vänt mig direkt till personalen på hotellet - i god tid innan avresa - och på så vis kommit i kontakt med nån som kan se efter barnen nån timme. Det låter kanske oansvarigt (tänk om jag blir anmäld nu ;)), men på detta vis har jag kunnat få loss en timme då och då, och samtidigt lärt känna nya trevliga människor på kreta, malta, gotland, namibia... Tricket är väl att börja rota bland bekanta som kan tänkas ha utbytesstudentskompisar, affärsbekanta, släktingar i det land man ska åka till.
#17
•
20 september 2011 kl 12:40
Gilla
Men oj, vad det händer grejer. Lägg ut annons och flagga för era läger/kurser/weekends här, snälla! Jag är på - definitivt!
#18
•
30 september 2011 kl 22:57
Gilla
Hej hopp,
Nu måste jag få lite goda råd... Jag började springa i april, lungt och försiktigt (blev medlem i jogg.se först 4 månader senare, så i min dagbok ser det ut som att jag gått ut väldigt hårt från dag ett), och det gick evinnerligt långsamt framåt. I juli släppte det lite lite och i augusti kändes det riktigt bra - då kunde jag plötsligt springa 5-7 km på raken, men korta pauser och med ett leende på läpparna. De sista veckorna har allt däremot kännts som SKIT. Kroppen känns som en rostig gammal traktor, benen är tunga och jag har NOLL flyt. Punktvis ont i ett knä och en höft, men det har jag dragits med länge och det brukar alltid bli bra när jag blir riktigt varm. (De senaste veckorna har det dock suttit i mer, ffa eftersom jag haft mindre flyt och inte blivit riktigt varm..)
Min fråga efter denna eländesbeskrivning är: Ska det vara på detta viset? Är det vanligt att det går bättre och bättre, och sedan plötsligt asdåligt när man börjar sätta igång & springa?
#19
•
11 oktober 2011 kl 20:32
Gilla
Tack för alla svar! Nu har jag varit hos en naprapat som bänt, dragit, akupunkterat och donat. Och sagt att jag ska låta bli att springa förra veckan + denna, och som gett mig lite handfasta tips kring hur jag ska öva upp rörligheten i vissa leder och stabiliteten i andra.
Är lite lite orolig för att jag inte ska komma igång igen - det känns som att det var hundra år sen jag sprang, fast jag sprang 2 mil så sent som förrförra veckan.
#20
•
1 november 2011 kl 10:22
Gilla
Jag jobbar heltid och är ensam med tre barn i låg/mellanstadieålder som bor hos mig på heltid. Farmor/mormor bor typ 40 mil bort. Den absolut enda möjlighet som finns är att gå upp en timme tidigare och springa innan barnen vaknat. När man gjort det ett tag blir det en skön rutin som är svår att klara sig utan. Jag tycker dessutom det är en fördel att ha en fast tid på dan när man tränar, så att man inte behöver fundera så mycket på om/när/vad man ska träna just idag. Lycka till!!
< < < 1 2 3 4 5 > > >