Jag har alltid hatat att springa, även när jag var yngre. Har inte kunnat springa mer än några hundra meter i taget för att sedan vara tvungen att stanna och hämta andan.
Att jag i mellanstadiet var en av skolans bästa på 60 meter, men inte orkade springa ett helt varv runt idrottsplatsen, det reflekterade jag inte över då. Skämdes bara över min pinsamt dåliga kondition.
I år fick jag ändå för mig att jag skulle ge det en ordentlig chans, men hur mycket jag än kämpade så blev det inte bättre. Jag fick vissa misstankar och bokade en läkartid.
Träffade en läkare som inte bara ordinerade "en Alvedon och vila" ;) utan som tog mitt problem på allvar. Flera tester togs, jag fick en remiss till en astma-sköterska och under tiden fick jag även Bricanyl utskrivet för att testa under tiden. Effekten var solklar och det blev uppenbart att jag har ansträngningsastma.
Andra gången jag sprang med Bricanyl hör jag plötsligt i hörlurarna: "Avverkad distans: 1km", och jag insåg att jag aldrig någonsin hade sprungit så långt tidigare, utan att stanna och gå. Ärligt talat så var tårarna nära och det var just då, i det ögonblicket, som jag blev en löpare.
Mål för nästa år:
Väldigt kortsiktigt så är det att min häl ska bli bra så jag får ut och springa igen. (I dagsläget har jag inte kunnat springa på ca 2,5 veckor och jag har en fruktansvärd abstinens.)
Sen kommer jag anmäla mig till något/några lopp. Har inte bestämt när/var/hur långt än så länge.
