Foruminlägg av Gisela Hallberg

#1
•
5 augusti 2010 kl 09:58
Gilla
Det är kul och inspirerande att läsa alla trådar här på forumet. Ibland när motivationen tryter går jag in på sidan utan att ha en egen träning att lägga till, bara för att få lite lust tillbaka.
Själv är jag en typisk periodare som tränar lite lagom tills jag känner att jag kommit i form...då är det som om jag tappar motivationen. Jag har hållit på i ett par år nu och försökt att få träningen till en god vana, ständigt integrerad i min vardag. Som det är nu kör jag igång träningen igen när jag känner att jag börjar soffa till mig för mycket. Alltså piskan, snarare än moroten som motiverar mig. :)
Finns det nån mer soffpotatis därute? Som liksom jag försöker och försöker och försöker igen.... :)
I min ålder borde självklart hälsan vara motivationsfaktor nr 1; och det är den också, annars skulle jag nog inte kämpa som jag gör.
Vill bara bolla detta. Nån som känner igen sig? Eller har tankar kring detta?
#2
•
6 augusti 2010 kl 11:15
Gilla
Tack för era inlägg! Jag sitter här på min veranda, så glad och nöjd efter en 7,8km runda, och skrattar åt det du skriver, Thomas. :) Som att stanna ett ånglok, ja, jag förstår vad du menar.
Härligt att du är igång, Maria. Jag är också lärare, så jag känner samma sak: det gäller att hålla i träningen nu när vardagen startar igen. Du får väl tänka som Thomas, då. Ingen ide att stanna loket, eftersom du skriver att tröskeln inte är så hög när du väl är igång.
Du frågade hur det var med min träning just nu. Ja, jag tänker väl lite som du, Susanne. Att det är bra att ha något lopp att träna inför. Jag har sneglat på ett 10-kmlopp i Uppsala i september. Det känns lite lagom. Jag har gjort ett träningsschema för augusti som jag lagt fullt synligt så familjen kan kolla att jag gör det jag ska. :) Har jag väl prickat in träningstillfällena i förväg så brukar jag försöka hålla det.
Lycka till med midnattsloppet!
Vi kämpar på, allihopa, eller hur? :)
#3
•
15 augusti 2010 kl 19:23
Gilla
Hej! Jag har precis samma ambition som du, skulle vilja orka springa varannan dag men är inte riktigt där. Jag periodtränar, tyvärr, varför jag aldrig hinner bygga upp nån styrka. Jag tror man måste se myyyycket långsiktigt på det hela, speciellt om man inte är helt ung längre. Nu har jag varit rätt ihärdig under sommaren och känner att styrkan börjar komma. Jag springer varannan dag tills jag känner att kroppen behöver en paus, då väntar jag en dag extra. Så ibland varannan, ibland var tredje dag. Ibland 3,5, ibland 5 och ibland 7,5 km.
Har du hållit på att träna länge? Varvar du hur långt du springer? Lycka till!
#4
•
29 april 2011 kl 16:09
Gilla
Jag såg årets första huggorm idag. Jag var mentalt förberedd, de har ett ställe i spåret där de brukar ligga. Men usch, jag får hjärtat i halsgropen och skuttar över dem och bävar för varv två. Men oftast har de försvunnit då, så även idag.
#5
•
14 augusti 2012 kl 11:27
Gilla
Helande!!!
#6
•
2 januari 2013 kl 11:35
Gilla
Hej! Vi har lägenhet i Alanya, så vi brukar träna när vi är där. Perfekt löparväder så här års. Där kan du välja vilken typ av terräng du vill springa i. Strandpromenaden sträcker sig flera mil längs med Medelhavet. Vill du springa kuperat finns det underbara rundor upp i bergen. Vi bor granne med en f.d. olympisk medaljör som är ute o springer mycket under sina semestrar. Själva har vi inte utforskat bergsrundorna så där enormt mycket (vi är lite mer vardagsmotionärer), men hon brukar ge sig ut en 2-3 mil, cyklar också långdistanser. Om detta låter intressant, kolla gärna vår hemsida: www.flowergarden.se ./Mvh Gisela
#7
•
1 april 2013 kl 18:57
Gilla
"Vaknade redan kvart över sex. Det måste ha varit solen som väckt mig. Trots att jag hade tänkt ha en vilodag idag kunde jag inte låta bli att snöra på mig skorna och ge mig ut en runda. Det pirrade i hela kroppen av förväntan. Eftersom det trots allt var en vilodag tog jag lilla rundan, 19 kilometer, i varsamt 5,20-tempo. Den sköna marsmorgonen svek inte mina förväntningar. Det tog emot ett tag vid tio kilometer, men då saktade jag av till ungefär 6-minuterstempo tills jag kom in i andra andningen.
När jag slutfört varvet hade jag ingen lust att gå in. Det var en så skön morgon. Så jag struntade i förnuftet och sprang en mil till."
:) Det är ju första april idag. Den här kärleksfulla parodin kom för mig idag mot slutet av min runda. Jag hoppas ingen av er här på jogg tar illa upp. Jag läser om er träning och inspireras, och det är ni som trots allt får mig att fortsätta med mitt jojo-lunkande.
För nu kommer den bistra sanningen. Min träning efter nyår har varit KATASTROFAL. Jag har gått upp i vikt. Min motivation är i botten. Jag stack ut på en 3,55-kilometersrunda idag trots att hela mitt väsen sa nej. Jag blev strax omsprungen av en långbent yngling med en sur hund. Hunden ville inte. Den bromsade upp husse var och varannan meter och ville hellre undersöka vad som döljt sig i dikena under våren. Och ändå kom jag inte ikapp dem. Jag lunkade fram i hasorna på en bromskloss till vovve och kom inte ikapp.
Haha. Jag började småflina för mig själv mot slutet av dessa eländiga 3,55 kilometer när jag fick min 19-kilometershistoria i huvudet. En annan dag. I ett annat liv. :)
Ha det gott, alla ni duktiga därute! Min beundran för er är verkligen äkta. Och jag tänker inte ge mig. Jag fortsätter jojo-lunka!
#8
•
2 april 2013 kl 07:59
Gilla
Tack för era svar! Det är det som är så underbart med detta forum - respons när man behöver det. Vilket fint citat, Annelie. "It doesn´t matter how far or how fast you are going..." Det känns som ett sånt där citat som kommer att hjälpa mig snöra på mig skorna nästa gång!
#9
•
26 januari 2014 kl 16:54
2 Gilla
Idag när maken och jag sprang vår söndagsrunda började vi diskutera skillnaden i kroppen nu och för bara tio år sen. Vi har båda nyligen passerat de 50. Vår ambition är inte att bli några maratonlöpare eller ens särskilt snabba, utan vi springer för konditionens och hälsans skull. Vi känner båda att det gör nytta i vardagen och att vi orkar mer.
Men - vi konstaterade under diskussionens gång att den kroppsliga förändringen har varit större mellan 40 och 50 än mellan 20 och 40 - och då tänkte vi på kondition, stelhet, vad man orkar o.s.v.
Det skulle vara intressant att höra andras reflektioner kring detta.
Jag tycker alla här på sajten förtjänar en stor eloge, oavsett syftet med löpningen. Visst är vi duktiga. :)
#10
•
26 januari 2014 kl 22:49
2 Gilla
Tack för era svar! Inspirerande att läsa. Det är ju inte så att jag grubblar ihjäl mig på ålderns inverkan på kroppen - det är väl mer så att jag vill lära mig mer om hur kroppen fungerar i den här åldern för att kunna friskvårda mig så långt jag kan. Så det var verkligen kul att läsa att det går att uppnå resultat med sin träning även i den här åldern - alltså, att man inte bara kämpar för att bibehålla status quo utan faktiskt kan bli bättre.
Peter: Kul att läsa att du blir snabbare och snabbare. Att träningen fortfarande ger effekt. Det var väl kanske lite det jag var ute efter. Och Staffan: Imponerande, lycka till med maran! Det du skriver om att uppvärmningsfasen ökat känner jag igen. (Även om jag inte tränar på samma nivå som du.) Tar mycket längre tid innan kroppen vaknar. Och även det du skriver, Stefan, är inspirerande, att du började löpträna vid 52. Då finns det hopp :). Jag har ju absolut inte tänkt ge upp, kul också att läsa om den 90-årige jiujitsutränaren, Tanja. Härligt! Nu har jag bra saker att tänka på nästa gång jag ger mig ut och benen känns som stockar. :)