Strippade A2 Hot...ter than hell!

Jag visste direkt när såg dem på Löplabbet att de skorna skulle jag ha. Kärlek vid första ögonkastet. Vilka läckra skor! Röda, smäckra och fräcka – Wow. Försäljaren avrådde dock.
– Du pronerar ju så det är inga skor för dig. Jag suckade och tittade misslynt på honom. Vi hade precis innan testat igenom 6-7 par vanliga löparskor med pronationsstöd utan någon större framgång. De skulle ersätta mina gamla Nike Equalon 2 som jag trivts bra med, men som nu var inne på sina sista mil. Missmodet hade kommit smygande och min blick hade börjat flacka runt på hyllorna efter något helt annat och slutligen fastnat just på hyllan för tävlingsskor och dessa röda uppenbarelser ”Kiss this” – Saucony A2.
– Jag kan väl få pröva dem ändå, svarade jag. – Visst, visst, inga problem, svarade försäljaren. Jag tog på mig dem och hoppade upp på löpbandet. Yes, det kändes helt rätt. Känslan på foten var densamma som det estetiska gav uttryck för. Jag flög fram, ”No brakes”. Jag hoppade av bandet nyfiken på hur det skulle se ut på skärmen. Försäljaren tittade med stora ögon på inspelningen och vände sig med en förvånad min mot mig. – Det ser ju helt perfekt ut, det kan inte bli bättre, sade han. Jag såg det också, mitt steg var helt neutralt med dessa skor – helt klockrent. Det var bättre än någon av alla de andra skorna med inbyggt pronationsstöd som jag just testat innan. Hur kunde det komma sig? En fråga jag ställde försäljaren och svaret förvånade. – Jag har faktiskt inte någon förklaring! Jag vet inte? svarade han.
Det visade sig alltså att min intuition var helt riktig, de skorna skulle jag bara ha. Punkt slut. Och så blev det.

Har nu haft Saucony Type A2 i drygt sju månader och sprungit närmare 60 mil med dem. Härlig känsla att löpa i så lätta skor och fort går det. Putsa min tid på Gbg-varvet i år med 6:25 jämfört med förra året då jag löpte i mina Equalon. Okey, Okey - det är inte bara skornas förtjänst jag vet, jag vet, jag har tränat bra också, men skorna inspirerar mig. Men säg den kärlek som varar för evigt. Saucony A2 hade nämligen, upptäckte jag, liksom solen sina fläckar. Man skulle kunna tänka sig att sämre dämpning är det pris man får betala för sådana här lättviktsskor, men jag tycker dämpningen är bra i A2. Problemet är mer den något hårda hälkappan och att skon inte sitter riktigt bra över framfoten. Trycket blir ojämt fördelat över vristen. För lite över främre delen och för mycket över bakre delen, åtminstone på mina fötter.
Man tvingas därför att snöra skorna hårt om man vill att hela foten skall sitta stadigt i dem - för hårt för att det skall kännas bekvämt. Och gör man det så trycker också hälkappan än mer över hälen och hälsenan. Ett slags ”moment 22”. Skosnörena är dessutom dåliga och släpper hela tiden, typ presentsnöre. Irriterande. Mina Ecco Biom A Yak är på dessa punkter helt överlägsna, men å andra sidan ca 70 gram tyngre. Efter Göteborgsvarvet fick jag således, tack vare den hårda hälkappan, problem med ömmande hälar och hälsenor och blev tvungen att avstå Stockholm Marathon två veckor senare. Smekmånaden med mina A2 var över och det berodde bokstavligt talat på en riktig akilleshäl.

Uppgiven satt jag hemma på altanen den aktuella lördagen och hörde hur de refererade loppet på TV:n inifrån huset. Orkade inte riktigt med att se på alla löpare som sprang omkring på Stockholms gator i besvikelsen över att inte själv kunna vara med. Framför mig låg skorna som var orsaken till detta snöpliga sorti. Satt där länge och bara blängde stint på dem för att de skulle förstå vad de hade ställt till med. Möjligen kunde jag ana en viss rodnad av skam hos A2:orna - såg de inte lite rödare ut än vanligt? Insåg naturligtvis att det var en helt meningslös sysselsättning och att jag istället borde bearbeta min frustrationen på ett mer konstruktivt sätt. Framför mig hade jag också, förutom skorna, majnumret av RW med en test av lättviktsskor där just A2 var ett av testobjekten. Drog på mun när läste Jojjes kommentar av skon eftersom jag kände igen mig helt i den beskrivningen:
”En bred och fin sko. Aningen hård hälkappa. Skosnörena envisades med att gå upp hela tiden. Onödiga resårband som fäster plösen i skon. De klipptes bort. Stabil sko i sammanhanget. En maraton sko för mig.”

Kände direkt när jag satt där och läste att jag gick igång på Jojjes orädda och resoluta ingrepp i A2:orna - onödiga resårband…de klipptes bort. Varför hade jag inte tänkt så? Alla detaljer på skon behöver ju faktiskt inte vara bra eller nödvändiga utan kan kanske till och med vara av ondo. Tankarna flög genom mitt huvud. Var det möjligt att åtgärda dessa mörka fläckar på A2:orna som tvingat mig att stanna hemma den här dagen. Efter att ha funderat fram och tillbaka en stund så kom jag fram till ett flertal uppslag som jag var beredd att pröva. Dock inte Jojjes ”modd” till att börja med. Efter två timmars handgripligt karvande i skorna ansåg jag mig till slut ha lyckats operera bort det mesta av de mörka fläckarna på mina A2.