Efter att ha sett den här tråden tänkte jag att man är ju för jävla trist som inte hälsar på sina "medlöpare". Jag har försökt ibland, men tröttnar alltid efter bristande respons.
Så på kvällens 16km-runda (blandad terräng, men rätt mycket typiska gång- och joggingstråk) bestämde jag mig för att hälsa på alla löpare jag mötte. De var 10-15. Jag fick ögonkontakt med i stort sett samtliga och utförde en lagom avvägd hälsningsnick. De flesta tittade på mig med en blick som sa: "Och vem fan är du då?!" INGEN gjorde minsta antydan till att hälsa tillbaka. Inte ens den kille jag mötte två gånger inom loppet av tio minuter, och som vid andra mötet alltså kände till att jag var den "hälsande" typen. Några totalt nollställda ansikten, men de flesta direkt sura.
Nu kanske någon säger: "Jaja, så funkar det väl i Stockholm, där alla är självupptagna och griniga." Och ja, det är mycket möjligt att ni har rätt.
Vore jag den envisa typen skulle jag väl fortsätta att hälsa, kanske anstränga fram ett leende och ge mig sjutton på att få världen att tänka om, men i fortsättningen får det nog bli att dricka vatten och kolla på pulsklockan som "alla" andra.
Hoppas att jag inte dödade stämningen här nu. Jag tycker ju att ni gör rätt som hälsar. Men om priset är att man ska känna sig som en idiot låter jag hellre bli :-).
