4 juni 2012 kl 19:37
Zara, du undrar hur banan är - så här tycker jag! (Låångt, men kanske en hjälp för den som inte sprungit förut...)
Enda tråkiga biten är första kilometern, en lång och rak asfaltväg förbi ett eländigt hamn- och industriområde. Tur då att man är glad och pigg i benen, och att det är publik som tjoar.
Sen blir det omväxlande och fint med trevlig utsikt, rena rama turistlöpningen. Nerförsbacke mot Djurgårdsbrunn, fina hus att titta på, söndagsflanörer att imponera på.
Efter det delar sig banan på norra och södra sidan av Djurgårdsbrunnsviken, där det är varsin smal grusväg. Jag väljer alltid den vänstra. Efter den lilla bron i slutet av kanalen får man då springa längst ute på udden. Där kan havsbrisen friska i och man känner sig stark och saltstänkt. Dessutom kan man spana på det stora vita huset där prinsessan Madde skulle ha flyttat in.
Sen möter man gänget som tog den andra vägen, och man fortsätter runt Blockhusudden. Det är så idylliskt med vattnet, båtarna och husen att man glömmer bort att det är jobbigt.
Efter ett tag kommer en backe men den är inte lång, bara att gå ett par steg om man är trött.
När man lämnat stranden blir det en lite seg raka tvärs över Djurgården. Men där brukar nån sponsor spela Eric Saade/Danny Saucedo på hög volym - så då får man fart på benen igen.
Efter det kommer närmar man sig Rosendals trädgård, där kan man spana efter förra landshövdingen Ulf Adelsohn som brukar stå på en sten på vänster sida och heja på alla samt på sin fru, kultur- och idrottsminister Lena Adelsohn Liljeroth.
Sen blir det nerför, nerför, nerför, med risk för "turister i spåret". Där står också fotograferna och plåtar en uppifrån och nerifrån, så att man i efterhand får se hur svettig och röd man var fastän man kände sig stark och snygg...
Publiken tätnar när man närmar sig Djurgårdsbron så då brukar jag sträcka lite på mig och spana efter bekanta.
Tyvärr kommer banans jobbigaste del (enligt mig) den sista kilometern. När man tänker att det är dags att börja spurta möts man av en backe på väg upp mot Radiohuset som känns rätt rejält. Där brukar jag försöka låtsas att jag är Isabellah Andersson men det funkar inte så bra... Efter backen kommer platsen där den världsberömda tv-eken stod och där är det lite lätt nerför. Sen känns det som att upploppet är oändligt långt och dessutom uppförsbacke. Och sen är man i måååål!
På det stora hela en mycket trevlig och omväxlande bana, tycker jag.
