Bryta ett lopp - Löpning

Tomas Ängshammar

1970 • Visby

#21

•

6 april 2016 kl 09:46

4 Gilla

Att elitlöpare bryter misslyckade lopp beror ju på att det är viktigare för dem att snabbt kunna ladda om för en annan tävling, alternativt snabbt komma tillbaka till kvalitetsträning, än att fullfölja en tävling där prestationen är under standard. Inget att moralisera över, tycker jag.

Själv har jag aldrig brutit och ansluter mig till skaran som anser att skada/sjukdom är det som ska till. Det är inte heller där någon moralisk nit bakom - jag är bara rädd att om jag bryter ett lopp för att det känns tungt ökar risken påtagligt för att det ska bli en dålig vana.

Det närmaste jag varit att bryta var Visby halvmaraton för några år sedan. Det var 30 grader varmt och en trevarvsbana, dvs lätt att kliva av vid varvning. Hela andra varvet var jag bara fokuserad på att komma till varvning och bryta, men väl där kändes det lite fjösigt när det bara var ett varv kvar. 2 km före mål fick jag till min häpnad veta att jag låg tvåa i loppet eftersom klasar med löpare brutit/plockats av banan... Det lönar sig med pannben ibland.

csaba

1973 • Malmö

#22

•

6 april 2016 kl 10:06

1 Gilla

Tomas, om man bryter några hundra meter från mål, tror jag inte att det har med ny uppladdning att göra.

Per Lönroth

1983 • Stockholm

#23

•

6 april 2016 kl 10:59

1 Gilla

När hälsan står på spel är det bättre att kliva av, om det är av utmattning eller ett kasst knä spelar mindre roll.

Bröt Stockholm Marathon för 2 år sedan (mitt första), totalt utmattad, en kilometer kvar, kunde inte stå upp.

Tog revansch förra året och det var magiskt!

Stefan Tall

1971 • Stocksund

#24

•

6 april 2016 kl 14:39

Gilla

En snygg exit är inte fel, oavsett om det handlar om LL eller om Switchcore..

Mikael Tilly

1972 • Götene

#25

•

6 april 2016 kl 15:06

Gilla

Vet inte, benbrott så att man inte kan ta sig framåt kanske.

Rolf Wikström

1960 • Kungsholmen

#26

•

6 april 2016 kl 15:15

Gilla

Att jag springer för fort.

Jesus

1954 • Stockholm

#27

•

6 april 2016 kl 15:38

1 Gilla

Har inte brutit tidigare, men blir det igen som Stockholm Marathon 2/juni/2012, med 4 grader, vind upp till 18 meters/s och fors regn redan en timma före start och hela vägen in i målet, det finns risk att jag bryter istället för att riskera hypotermi.

Helmer Tampongförtäraren

1985 • Türinge

#28

•

6 april 2016 kl 16:49

1 Gilla

#27 Äsch, då slipper ni stanna vid vattenkontrollerna ju! Ba till vrida huvudet bakåt och öppna munnen för vatten. :)

Tomas Ängshammar

1970 • Visby

#29

•

7 april 2016 kl 15:56

Gilla

Csaba #22: Nej, jag tänkte kanske inte på just den DNF:en för den var helt exceptionell. :-)

Men var och en gör ju som den vill...

Åsa

1978 • Tyresö

#30

•

7 april 2016 kl 19:34

Gilla

Jag skulle bryta om, som någon skrev, jag inte alls kommer uppnå mitt syfte med loppet, och loppet i övrigt är ett lidande för mig. Så utifrån det skulle det till ganska mycket för mig att bryta ett lopp om syftet bara var att ta mig igenom det, oavsett tid. Då blir det ju smärtan och hälsorisk som avgör.

Jag är inte elit och kommer inte heller bli det. Att jag på min nivå skulle hålla på med någon sorts tvångstanke kring att aldrig bryta ett lopp känns för mig rätt tramsigt. Som om det vore på liv och död när jag till syvende och sist bara är ytterligare en motionär bland tusen under ett av många motionslopp. Tycker det finns något matcho-överspänt med hela grejen att ALDRIG BRYTA. Men absolut, om det gör någon lycklig så kör på.
Jag har rätt bra pannben så jag är inte så orolig över att brytandet skulle bli en dålig vana. Det är nog snarare en mognadsgrej för mig att känna att det inte är sån stor sak att bryta. varför orsaka sig själv massa lidande for nothing, liksom. Det finns viktigare grejer i livet att lida över, om man nu känner att det är viktigt att lida.

Henrik Ortman

1974 • Salbohed

#31

•

7 april 2016 kl 20:51

1 Gilla

När jag har brutit lopp har det ofta varit när min motivation eller förväntningar inte har infunnit sig. En annan anledning har varit när jag varit nära en skada och klivit av istället för att dra på mig längre uppehåll.
Lopp som jag verkligen viljat tagit mig i mål på har jag kämpat hela vägen in.

Per M

1964 • Uddevalla

#32

•

7 april 2016 kl 22:12

1 Gilla

Det ska mycket till för att bryta ett lopp. Göteborgsvarvet 2010 var det nära ögat för min del.
Avplockad mot min vilja ca 600 m före mål (i sista motlutet innan man ser Slottskogsvallen). Det funktionären uppfattade som värmeslag var insulinkänning (för lågt blodsocker vid diabetes). Jag fick acceptera att jag inte fick fortsätta, transporterades in till sjukvårdstältet där jag piggnade till efter någon halvtimme, hörde speakern prata om hur många som sprang denna dag, ville inte bli en av de som bröt och, inspirerad av en parallellslalomtävling på sent 70-tal där Stenmark körde ut i första åket men klättrade upp och rundade porten på rätt sida, vandrade jag tillbaks till platsen där jag blev avplockad och sprang in i mål med klubbens i särklass sämsta kilometertid någonsin (45 min?). Har aldrig känt mig så fräsch på ett upplopp varken före eller efter...

Oldboy

1952 • Danderyd

#33

•

8 april 2016 kl 07:34

Gilla

Bryter när det gör ont att gå, eller om jag inte hinner gå i mål. Har hänt tre gånger, muskelbristningar som gått upp.

Ulf Nyback

1965 • Geta

#34

•

8 april 2016 kl 15:19

Gilla

Magsjuka eller diarré kunde jag tänka mig. Annars försöker man alltid gå i mål.

Roger

1954 • Kristinehamn

#35

•

8 april 2016 kl 15:42

Gilla

Det är aldrig försent att ge upp

Annika

1979 • Mölndal

#36

•

10 april 2016 kl 11:37

2 Gilla

Jag har sprungit tre maror hittills. Kortare lopp har jag aldrig tänkt tanken på att bryta, men maror är ju speciella.

1) Rom 2014. Efter tre mil gjorde fötterna fruktansvärt ont, hela kroppen gjorde ont och jag var vansinnigt trött men fötterna var fulla av blåsor. Att inte fullfölja fanns inte på kartan, såklart jag skulle i mål!

2) Stockholm 2015. Kallt, ösregn. Halvvägs tog jag emot och åt en saltgurka (jag hatar ju saltgurka ffs!) och fick såväl håll som illamående, jag var genomblöt och frös och det kändes totalt meningslöst att plåga mig själv i två timmar till..... men att bryta för att det var tråkigt? Inte okej! Jag bet ihop och kom tillbaka, och de sista 5 km blev loppets både roligaste och snabbaste.

3) Florens 2015. Så pepp innan, men kroppen var inte med mig. Håll efter 2 km, sen gick det bara utför. Konstant illamående, ont i magen, trötta och tunga ben, jag insåg snabbt att jag inte hade en chans att få en sluttid jag skulle känna mig stolt över, skadekänningar lite här och där. Riktigt vidrigt var det. Jag gick, lunkade, grät, svor. Jag bad till högre makter att jag skulle skada mig på riktigt så jag skulle få bryta, men sprang till slut i mål på min sämsta tid någonsin och låg sedan däckad i maginfluensa en vecka. Det är den enda gång jag inte känt mig glad över att springa över en mållinje, utan bara lättad.

Så, det krävs en del. En skada som gör det omöjligt för mig att ta mig vidare tycks vara det enda som mitt huvud räknar som en giltig anledning att bryta.

csaba

1973 • Malmö

#37

•

10 april 2016 kl 14:03

1 Gilla

Idag fick jag bryta. Mitt andra lopp någonsin.
Men som sagt, det handlar om vilken prioritet det är på loppet.

Jag har en muskelbristning i vaden och ville inte riskera dom viktigare loppen. (denna skulle jag ändå ta det som ett "snabbdistanspass").