5 maj 2016 kl 08:23
Re Magnus
" Det där med att vältränade kan ligga nära maxpuls länge, är det verkligen sant eller bara nåt som låter bra?"
Som sagt bör det kunna stämma något bättre på marathon eftersom där spelar muskulär uthållighet en relativt mycket högre roll och den måste ju tränas upp väldigt mycket med bl a många långa löppass och stor totalmängd om man ska försöka optimera sig för den sträckan.
Om man som mindre bra marathontränad och tar slut efter 25-30 km pga glykogenbrist kommer visserligen ökad fettförbränning på slutet kräva (upp till storleksordningen 16 %) mer syre (högre hjärtfrekvens allt annat lika) per löpenergimängd men samtidigt är den processen så dåligt tränad att inte ens syret torde vara direkt begränsande faktor utan hela fettförbrännings-mekanismens (ej optimalt utvecklade) status. Därför bör det bli svårt att hålla lika hög puls på slutet för en sådan löpare som tidigare i loppet.
Även för en bättre tränad marathonlöpare som får glykogenbrist kan man dock tänka sig att "väggen" i bland även för denne leder till pulssänkning. Det är nog ganska ofta som löpfarten går ned MER (för än motsvarigheten till faktorn 16 % ovan) än övergången från relativt hög andel glykogenförbrukning till fettförbränning (och eventuellt vätskeunderskott) motiverar.
Jag upplevde själv, trots "otaliga" långa pass på 3 mil eller längre, några iofs rätt få gånger vid passerad "vägg" att mitt normala ca 3.20-3.25-tempo blev t o m mycket långsammare än 4-tempo dvs mycket långsammare än den rena transitionen till så gott som ren fettförbränning borde motivera. I det läget var (förmodligen) min puls lite lägre relativt maxpulsen än i början av loppet när glykogen fanns i tillräcklig mängd.
För en sämre marathontränad löpare kan man dessutom tänka sig att en sådan "vägg", med pulssänkning, kan komma ännu tidigare om löparen inte håller igen extra mycket i tidigare skeden av loppet.