annons
Löpning • Tävlingar & Motionslopp • 30 inlägg • 1679 visningar •

Att vara publik...

Jonas Larsson
1984 • Floda
#1
•
10 oktober 2009 - 23:28
Gilla
Jag var och kollade de tappra löparna på Göteborgs Marathon / halva idag, stod själv vid 20km märket och hejjade på.
Det var första gången jag kollade in ett lopp (brukar springa själv istället, mycket roligare) och jag försökte peppa så mycket jag kunde.

Detta innebar att jag klappade händerna och gav glada tillrop såsom "bra jobbat" "sista kilometern kvar, tryck på nu" och så vidare.
Vad jag förvånades över var hur få som verkade uppskatta min närvaro, en stor andel såg uppriktigt förargade / sura ut.

Hur vill ni att publiken skall agera?
< < < 1 2 > > >
Pelle
1968 • Finspång
#2
•
10 oktober 2009 kl 23:43
Gilla
Tråkigt,
Själv stod jag idag och hejade på de som sprang SUM (Sörmlands Ultra Maraton) och tyckte nog att de flesta blev glada av hejaropen. Skulle tro att ca 70% nickade tillbaka eller till och med tackade för uppmuntran....
Linus Ivarson
1984 • Göteborg
#3
•
10 oktober 2009 kl 23:45
Gilla
Jag har svårt att tro att de verkligen såg arga ut.
Jag tror att många kan se ganska upprörda ut när de slänger på sina "kämpa-ansikten". Själv har jag fått det klart för mig att jag ser ut som jag ska mörda någon de sista kilometerna på ett lopp :)
Jag så koncentrerad på min egen prestation att det oftast inte funkar att till exempel le eller vinka åt publiken. Det betyder inte att jag inte uppskattar den.

Men för att svara på din fråga tror jag de flesta vill att publiken ska agera precis som du gjorde.
Henrik Hallberg
1980 • Mölnlycke
#4
•
10 oktober 2009 kl 23:46 Redigerad 11 oktober 2009 kl 00:35
Gilla
Jag såg dig (om det nu var du), du hade nog inte riktigt värmt upp när jag passerade för du såg ganska frusen och uttråkad ut.

Vid kilometer 20 av 21.1 är de flesta riktigt trötta. Själv uppskattar jag oftast ett engagerat tillrop, vid rätt tillfälle sträcker jag på mig, får ett bättre steg och slutar tycka synd om mig själv en liten stund. Jag är dock alldeles för trött och fokuserad för att visa uppskattning i detta skede.

Jag kan å andra sidan, speciellt när jag lider som mest, passionerat fyllas av hat vid kommentarer som "det ser lätt ut", "det ligger några före" eller till och med det ganska oskyldiga "kom igen nu då". Även dessa kan i och för sig sätta lite extra fart under sulorna.

Summa summarum: Vettiga kommentarer av uppenbarligen kunnig publik uppskattas alltid. Ärligt menade tillrop från förbipasserande uppskattas oftast. Bespara mig lustigheterna, dock.
Pernilla H
1972 • Uppsala
#5
•
11 oktober 2009 kl 00:37
Gilla
Det är väl trevligt om de som tittar på är lite engagerade och puschar/peppar och hejar..

Sen kan jag tänka mig att de nog tagit på sig sina "kämpa-ansikten" som LInus skrivit om ovan..

Men en glad och pappande publik är nog önskvärt alla gånger.
annons
Erik "Tricky" Fries
1961 • Göteborg
Administratör
#6
•
11 oktober 2009 kl 00:50
Gilla
Jag stod vid ungefär 12 km och upplevde precis det motsatta mot Jonas. Jag fick många uppskattande leenden och tillochmed några "tack!" tillbaka när jag stod och klappade händer och ropade "heja, heja!". Men vid 20 km är nog de flesta för trötta för att se glada och uppskattande ut...
Karin Axelsson
1985 • Göteborg
#7
•
11 oktober 2009 kl 09:22
Gilla
Jag uppskattade all support längs banan! Men ibland så är man ju inne i sin egen lilla värld och kanske inte rikigt hinner reagera....

Har svårt att tänka mej nån löpare som iinte gillar att höra lite "heja heja " från kanten.
Magnus
Stockholm
#8
•
11 oktober 2009 kl 09:28
Gilla
Själv kommer jag ihåg ett gäng som stod vid 20 km på Stockholm halvmarathon och hejade, och jag var så trött att jag nog inte kunde uppbåda ett leende, men det hjälpte och uppskattades även om det inte märktes just då, så även om de såg sura ut tror jag flera uppskattade det.
Jonas Utmanaren
1961 • Stockholm
#9
•
11 oktober 2009 kl 09:37
Gilla
Det är ju viss skillnad på "hejaropen"´; "heja, heja!" och "bara 3 före, ta i nu då!" Man kan visa ärlig uppskattning (heja, heja) och man kan "fordra" en förändring (... ta i nu då). Etc.

Skillnaden kan vara subtil, men kan givetvis uppfattas, och uppskattas, helt olika av den trötte löparen och den påhejande publiken, som även den kan bli trött efter 30 minuters "hejande" och börja med mindre uppmuntrande ord ...

Men va f*n. Heja som ni vill. All ropande publik är bra. Även Berra med Biran. Han är välkommen han också. Faktiskt.

(Friskrivning; en blanding är OK, skulle alla skrika "fel" skulle det inte var så kul. Men hellre mycket publik och några som skriker "fel" än få som skriker "rätt".)



ar
Tove Molin
1967 • göteborg
#10
•
11 oktober 2009 kl 10:10
Gilla
Jag såg dig för du stod exakt vid 20km skylten och var helt ensam. Jag lyckades vinka tillbaka och ibland svara till de flesta som hejade längsvägen men sista 2km var jag så himla trött att jag kände hur ansiktet bara var ett slags rovdjursgrin... Lustigt nog noterade jag inne i skallen att du var den första som jag inte ens orkade le åt....
Under mittendelen av loppet fick jag av och till "runners high" och var nästan fånigt entusiastisk när någon hejade på mig... också lite pinsamt :-)
Vill man heja på glada löpare ska man nog stå lite tidigare längs banan å andra sidan gör man kanske större nytta mot slutet om man inte är så noga med att få positiv feedback tillbaka.
Tack för ditt stöd i alla fall!
annons
Erik
1976 • Stockholm
#11
•
11 oktober 2009 kl 10:16
Gilla
Självklart är det roligare att springa om publiken hejar. Håller med Jonas och andra ovan, publiken får ropa precis vad de vill bara de hörs. Det är helt ok att hojta "Det ser bra ut! Spurta nu!" trots att man bara är halvvägs in i loppet...

Om löparna inte reagerar alls så ska man som publik inte bry sig om det för det är den normala reaktionen. Visst är det kul om löparna ler eller nickar tillbaka men löparna ska ju först och främst springa! För att citera en gammal lärare "Tystnad ser jag som stående ovationer".
Jonas Larsson
1984 • Floda
#12
•
11 oktober 2009 kl 10:21
Gilla
Nu när jag läser dagen efter ser jag att man lätt kan tolka mitt inlägg som att jag är bitter... självklart förstår jag att publiken är där för löparnas skull och inte tvärtom :-)

Skönt att fler har samma uppfattning som mig, hellre en publik som låter (oavsett vad dom säger) än en publik som tyst står och tittar på!

Erik B
1972 • Partille
#13
•
11 oktober 2009 kl 10:49
Gilla
Personligen tycker jag att all respons är kul.

Älskar gänget som grillar revben i början på Varvet, som informerar hur onödigt långt loppet är. Eller gänget som i uppförsbacken i mitten av LL ropade att man skulle ge upp, för att backarn är långa och många.

Vi får den publik vi skapar, för varför skall folk spendera timmar med att stå och vänta på dig utan anledning?
Per Lantz
1970 • TABERG
#14
•
11 oktober 2009 kl 10:53
Gilla
Man ska nog inte blanda samman en löpares ansiktsuttryck med dess faktiska sinnestäming. Särskilt inte i slutet av loppet. Slås ofta av hur lidande jag ser ut på löparbilder på nätet. Ofta är bilderna tagna långt in i loppet, ofta från målgången. Jag är i princip alltid överlycklig när jag går i mål i ett långlopp. Oavsett prestation. Det ser man dock i princip aldrig på bilderna. Man är väl så trött så man glömmer att le. Lidingöloppets upplopp nu senast exempelvis. Otroligt glad och lycklig inombords men självklart också trött. På bilderna från upploppet ser det dock ut ungefär som man kommer utspringande från något slags katastrofområde utmattad och i fullständig chock.

Kort sagt, du gladde antagligen betydligt fler löpare i går med dina hejarop än vad du själv tror.
Rikard S
1984 • Bankeryd
#15
•
11 oktober 2009 kl 11:11
Gilla
Jag sprang igår och led av en krånglande mage sista kilometrarna och fokuserade fullt ut på att ta mig framåt i samma tempo som innan. Då känns alla hejarop mycket bra även om man ser väldigt sammanbiten ut. Så visst hjälper det Jonas, även om det inte alltid syns på löparen :)
annons
Jonas Larsson
1984 • Floda
#16
•
11 oktober 2009 kl 11:14
Gilla
@ Per, håller med dig. Bilderna från Lidingöloppets upplopp ser ut som sju svåra år för mig trots att jag var ganska glad och peppad på slutstpurten.
Per Arneng
1978 • Mölndal
#17
•
11 oktober 2009 kl 11:39
Gilla
Håller med många av dom ovanstående åsikterna att man kanska har svårt att visa sin uppskattning men att man ändå uppskattar det väldigt mycket. Speciellt i slutet när man har det som tyngst så är det gött o få lite peppning. Man brottas ju i sin hjärna med en del som egentligen bara vill att man skall lägga sig ner och vila och en del som vill att man skall springa fortare och när man då springer förbi publik som hejar på så ger det näring åt den positiva sidan som vill att man skall kämpa på och kanske till och med öka.
Lars Brinkhoff
1974 • Göteborg
#18
•
11 oktober 2009 kl 11:45
Gilla
Efter 15km blir jag allt mindre medveten om omgivningen. Det är tunnelseende som gäller. Om jag uppfattar hejarop uppskattar jag dem, men jag kan tyvärr inte heja tillbaka.

(Redigering: Per skrev just innan nästan exakt samma som jag ville säga.)
Emanuel Landeholm
1972 • Västerås
#19
•
11 oktober 2009 kl 13:13
Gilla
Jag minns dig, tyckte du agerade föredömligt. Det var ju inte jättemycket publik, så det hejande som fanns uppskattades. Jag var mest besviken på att sambon och ungarna inte hade dykt upp...
Andreas Simon
1971 • Västerås
#20
•
11 oktober 2009 kl 13:17
Gilla
På Stockholm Halvmarathon sista kilometern ropade en kvinna "Heja snygging!" till mig. Bättre pepp än så blir det väl inte. Trots detta orkade jag inte ge några tecken på min uppskattning. Jag hade bara fokus på att gå i mål. Alltså på tal om var man ska stå för att heja på :-)
< < < 1 2 > > >
Endast registrerade medlemmar kan posta inlägg till forumet. Registrera dig här eller logga in ovan.
annons