9 april 2012 kl 20:31
Jag är snart 57 år gammal och vilopulsen har ända sedan slutet på 1970-talet så gott om alltid varit under 30 vid uppskattningsvis många hundratals tillfällen som jag registrerat den och fört in data i träningsdagboken. Vid feber i samband med någon infektionssjukdom är den däremot högre. Jag brukar då nästan kunna mäta febern genom pulsen :-)
De oftast lägsta vilopulsvärdena mätte jag på 1990-talet där värdet 23 på mätning hel minut kunde upprepas samma dag ett par ggr vid några tillfällen. Enstaka värden på 22 och ett på 21 ser jag inte som helt säkra. Värden på 24-27 var mycket vanligt förekommande, och låga värden notras regelmässigt även på senare år ofta kring 26-28 så gott som aldrig över 30 i friskt tillstånd
Jag har sprungit över 200 000 km sedan mars 1974 vilket ger ett "livssnitt" på ca 1 mil om dagen. Den mest mängdträningspräglade perioden var 1978-1997 då löpsnittet var 14 mil per vecka sett över hela perioden.
Personligen tror jag att vilopulsen även speglar en bra mätrutin, dvs före frukost men i vätskebalans (vilket ger låg energiomsättning och utesluter pulshöjande vätskeunderskott) och ett relativt kroppen stort hjärta och kanske främst därför har en lite högre slagvolym även i vila.
Som f d elitlöpare i marathon (sub 2.20 h) tjänade jag säkert på en stor slagvolym som den omfattande löpträningen gav. Som äldre veteranlöpare däremot tror jag att jag tappar relativt mycket och suboptimalt i maxpuls pga stort hjärta och att äldre hjärtan blir mindre elastiska vilket i extra stora hjärtan bör kunna resultera i extra långsamma elektriska signaler och därmed den ovanligt snabba maxpulsminskning som jag själv har noterat. Min maxpuls har sjunkit med en takt av 2-3 slag/per år på 2000-tale och under den tiden har miltiden försämrats storleksordningen 40 sek om året vilket är ganska mycket.
Så sett ur detta perspektiv är min extremt låga vilopuls på äldre dar sannolikt en nackdel, dvs om det återspeglar ett onödigt stort oelastiskt hjärta.