Löpning • Övrigt • 18 inlägg • 3645 visningar •

Jobbiga händelser i spåret!

Peter Magnusson
1994 • Hässleholm
#1
•
9 september 2010 - 18:02
Gilla
Hej joggare!

Har sedan en tid tillbaka lagt min träning på så varierande områden som möjligt. Har förstått att det kan vara nyttigt när man vill få upp motivationen, att skifta miljö.
En av turerna går inne i skogen på grusvägar. Ett ypperligt ställe för att kunna köra egen hårdträning, typ intervaller.
En kväll var jag ute och sprang lite senare än de andra och såg någon komma gåendes framför mig. Var verkligen kolsvart och när jag passerade honom gick pulsen upp rejält. Och desto högre dunkade hjärtat när han plötsligt hoppade till, vände sig om och slog med en påse mot mig. Jag blev minst lika chockat som han. Han ville ju inte göra mig illa, men grejen är den att nästa gång jag sprang där(lite tidigare på dagen) skedde en liknande händelse. Men då var det en äldre man som blev skrämd och var beredd att försvara sig.
Vad jag kunde gjort är kanske att jag skulle hejat eller stampa med skorna lite extra? men jag kör samtidigt små och snabba intervaller så jag vill helst att det bara ska flyta på.
Nu vågar jag i alla fall inte ta mig ut på grusvägen igen av rädsla för att skrämma någon och samtidigt kanske en attack mot sig. Mot min vilja tänker jag ihop fantasier om de flesta jag möter där inne i skogen och vill helst bara bort därifrån när jag kommer springandes bakom en fotgängare.

Har ni andra joggare varit med om något liknande och har ni något tips för hur man ska få bort en sådan här "fobi".
Mattias Johansson
1991 • Värnamo
#2
•
9 september 2010 kl 18:19
Gilla
Spring med en pannlampa.. då ser du både vägen och andra ser dig. =)
Johanna
1975 • Hässelby
#3
•
9 september 2010 kl 18:22
Gilla
Pannlampa om det är mörkt ute kan säkert fungera bra. Få våldsmän och dito kvinnor bär pannlampa när de vill överfalla någon. Då märks du i tid och personen du passerar eller möter kommer förmodligen att förstå att du är harmlös.
Henrik Nyström
1981 • Dals-Ed
#4
•
9 september 2010 kl 18:24
Gilla
Det kan väl knappast vara ditt fel att folk blir rädda för dig även om det upplevs som obehagligt när man bara dyker upp sådär. Spring med nycklar, tryck till foten lite extra i marken så folk hör att du är på väg eller nåt. Bara det faktum att folk får se dig i tid och att du (antar jag) är klädd i löparkläder borde vara ganska avväpnande.
Peter P
1965 • Kungsholmen
#5
•
10 september 2010 kl 08:19
Gilla
Hosta eller harkla dig i god tid innan du passerar.
Karin
1983 • Stockholm
#6
•
10 september 2010 kl 08:29
Gilla
Utöver ovanstående så skulle jag rekommendera att man pratar med den man möter, yttrar en vänlig fras (ex "hej hej, det är fler än jag som ger sig ut i mörkret ser jag") när man möts.
Mårten Hemström
1969 • Sala
#7
•
10 september 2010 kl 11:24
Gilla
Det är inte alldeles lätt. Vissa är så lomhörda, eller lyssnar på musik, att de inte märker en förrän när man springer om dem, vilket lätt ger en stark skärmseleffekt.
Leif A
1946 • Sigtuna
#8
•
10 september 2010 kl 11:50
Gilla
Just därför brukar jag byta sida på vägen, om möjligt, om det inte är mörkt för då har jag oftast lampa att vifta med. Speciellt om jag kommer ifatt en tjej.
Sven Andersson
1966 • Kista
#9
•
10 september 2010 kl 11:57
Gilla
Sprang förbi en sån hörlurslöpare i ett spår för några veckor sedan. Höll på att bli hörselskadad av hennes jäkla spontana gallskrik 50 cm från högerörat.
Anders E
1968 • Sollentuna
#10
•
12 september 2010 kl 15:37
Gilla
Cyklister som kommer smygande bakifrån och plingar när de är alldeles bakom är annars bra på att skrämma oss löpare. Jag hoppade till rejält tidigare idag när en cyklist med en sjujäkla ringklocka plingade 3 meter bakom mig.

Nästa gång jag själv cyklar ska jag plinga en bra bit före passagen (och ytterligare en gång när jag kommer närmare om första plinget inte haft någon effekt) för att slippa skrämma någon stackars fotgängare eller löpare.
Anders Ström
1956 • Skogås
#11
•
12 september 2010 kl 21:24
Gilla
Om cykeln smyger bakifrån och plingar aldeles bakom, borde det då inte vara bäst att gå/springa till vänster i cykelbanan, så slipper man cyklister som svischar förbi precis bakom en. Samma regler gäller ju på vägar att gå vänster.
Anders E
1968 • Sollentuna
#12
•
12 september 2010 kl 21:33
Gilla
@anders ström

Vem skrev att det var en cykelbana?

Jag sprang längs en stig över ett fält.
Anders Ström
1956 • Skogås
#13
•
12 september 2010 kl 21:47 Redigerad 12 september 2010 kl 23:38
Gilla
Anders E: Ursäkta misstaget, men jag utgick från det eftersom jag själv cyklar rätt mycket och min cykel (racer) är högst olämplig på andra än asfalterade vägar som skogsstigar. Men visst finns det mountinbake-åkare som far fram genom skogen på ett helt respektlöst sätt så man själv blir rädd. Rekomendationen att gå/springa till vänster i cykelbanan kvarstår dock oförändrad.
Erik
1976 • Stockholm
#14
•
12 september 2010 kl 22:23
Gilla
En kompis som har sommarstuga i ett björnrikt område har fått rådet att tjoa, frusta och låta lite när han springer snabba intervaller där på våren. Just för att inte råka överraska och "skrämma" en björn. Björnar må vara mjuka, men man bör nog hålla lite avstånd till dem för det.
Peter H Nilsson
1966 • Karlstad
#15
•
12 september 2010 kl 22:36
Gilla
Ett bra knep som jag lärde mig av en gammal fritidsgymnast är man helt enkelt knuffar ner den man passerar i diket, och cyklar välter man lätt utan att behöva slå av på takten. Hasar man lätt med ena benet samtidigt vet dom till nästa gång att dom gör bäst i att ta skydd.
Anders E
1968 • Sollentuna
#16
•
12 september 2010 kl 23:35
Gilla
Det påminner om vad min gamle idrottslärare tillämpade i skidspåret - först ett "ur spår" och sen en välriktad tackling så att den som inte förstått att han skulle flytta på sig hamnade i en snödriva. Jag minns dock inte om han sade sig hasa med ena skidan.
Christer Karlsson
1972 • Trelleborg
#17
•
24 september 2010 kl 23:46 Redigerad 24 september 2010 kl 23:48
Gilla
Nu ikväll var jag ute och sprang mina rundor i parken, på sjunde varvet när jag precis rundat ett buskage, hoppar någon fram och skriker för full hals. Jag hinner inte tänka utan handlar instinktivt - förmodligen av rädsla - anfall är bästa försvar och jag förpassar vederbörande in i nämnda buskage. Varvid jag får höra att han minsann ska polisanmäla mig, jag svarar bara att det skiter jag i och att om han gör om det ska han få dyngdäng - sedan springer jag vidare - men avbryter träningspasset efter ett par minuter när jag börjar inse vad som kunde hänt...

Det visade sig att det var en kille i sexton / sjuttonårs åldern, och han menade kanske inte att skrämma just mig? Helt ärligt vad förväntar man sig för reaktion när man hoppar fram ur en buske i en ganska mörk park en fredagkväll???

Vad skulle jag gjort istället? Sambons förslag var att jag skulle snacka förstånd med honom... kändes inte som det var läge för det...
Micke Larsson
1971 • Norge
#18
•
25 september 2010 kl 00:02
Gilla
Christer, tänkande var nog inte hans starka sida. Den polisanmälan skulle jag vilja se! "Ja alltså... gubben knuffade till mig efter att jag hoppat fram och gallskrikit honom i örat och nu känner jag mig kränkt..."

Jag tycker att du gjorde helt rätt och att han ska vara glad som inte fick "dyngdäng" redan den här gången.

Och att prata förstånd är fint, men från hans nivå hade det nog krävts ett väldigt långt samtal. Förutsatt att han alls var mottaglig. Nej, ju mer jag tänker på det desto mer tycker jag att du gott kunde ha följt upp buskageinknuffandet med ett välriktad knä i mellangärdet.
Endast registrerade medlemmar kan posta inlägg till forumet. Registrera dig här eller logga in ovan.