Löpning • Träning • 12 inlägg • 3025 visningar •

Sjunkande puls vid samma belastning

Ricky Nilsson
1963 • Hägersten
#1
•
11 februari 2013 - 16:22
Gilla
Hej,

Jag har idag blivit medlem på denna fina sida som jag i princip läst varje dag sedan jag startade min "löparkarriär" för ca tre månader sedan. Tyckte det var dags att efter nästan 30 år med annan träning att testa varför folk tycker det är så kul med löpning. Jag börjar förstå varför:)

Nu till min första fundering kring det som hänt mig vid flera tillfällen den senaste tiden (även idag) när jag löper på löpband:
- Jag startar med lätt uppvärmning i ca 15 minuter, efter det tränar jag på samma motlut (1%) i 65 minuter och tempot är hela tiden 5,52min/km. Pulsen ligger i intervallet 146-149 den första timmen för att sedan gå ned till intervallet 139-142 de sista 20 minuterna. Som jag skrev tidigare så ändrar jag ingenting på vare sig motlut eller belastning. Inga tillskott på energi förutom vatten som jag tillför kontinuerligt.
så vad är det som händer när pulsen går ned efter så pass lång tid? antar att det inte är något fel men som nybörjare undrar man.

Hoppas att ni har förståelse om frågan verkar dum men jag är väldigt tacksam för svar.

Utan denna sidas otroligt duktiga medlemmar hade jag troligtvis lagt ned löpningen efter en månad men att läsa era råd och tips har peppat mig vidare i "löparkarriären"

Bo Engwall
1955 • Uppsala
#2
•
11 februari 2013 kl 16:46
Gilla
Re Ricky

En hypotes, bland sannolikt många andra, skulle kunna vara att du pga annan tidigare idrott kanske har lärt in andra rörelsemönster eller muskelfiberrekrytering.

Kanske minns kroppen den tidigare idrotten och löper därför lite lite mindre ekonomiskt den första ca timmen för att sedan anpassa sig till en mer mekaniskt effektiv löpteknik för långlöpning.

Men det är alltså bara en lite långsökt, men kanske inte omöjlig förklaring.
Tomas B
1974 • Uppsala
#3
•
11 februari 2013 kl 17:08
Gilla
Jag upplever lite av samma sak. Jag gick ut alldeles för hårt en gång, och energin tog slut totalt efter ca en kvart. Jag promenerade då i tio minuter, och tänkte jogga hem lugnt. På vägen hem gjorde jag den bästa tid jag gjort (dittills) på milen, en rejäl sänkning.

Jag testade ett par rundor efter, med pulsklocka. Jag drog iväg i ett tempo, ganska högt, och höll det i tio minuter. Puls ca 155. TIo minuters promenad, och samma tempo igen, och pulsen ligger stadigt på 145.

Detta har upprepat sig flera gånger, och jag känner att löpekonomin blir bättre en bit in i passet. På något sätt som det tar en stund att syresätta alltihop och varva igång. Om jag gör en lugnare uppvärmning ser jag inte riktigt samma mönster, utan det är snarare när man värmer en stund, och sedan kör hårt i tio minuter, och sedan vilar. Träningspasset efter det brukar bli lättare då.


Hursom helst, det är otroligt intressant ju mer man sysslar med löpning. Man lär känna kroppen, och det är riktigt intressant :)
Ricky Nilsson
1963 • Hägersten
#4
•
11 februari 2013 kl 17:19
Gilla
Tack Bo för ditt svar.

Hypotesen kanske inte är så tokig, för att inte säga intressant ur fler aspekter

I min tidiga idrottsutövning så tränade jag mycket boxning med inslag av både intervall och uthållighet och skulle det kunna vara så att muskelminnet ligger kvar så långt efteråt, vi pratar om ca 30 år.

Det där med fibrer vet jag ännu inte så mycket men jag kan förstå att man har både snabba och långsamma. För min del är nog dom snabba fibrerna mest tränade(om det funkar så). Åtminstone tror jag att jag använder dom mest då jag är ganska snabb på sprint.

Tänk Bo om det är så att din hypotes stämmer med att kroppen har någon form av muskelminne, då borde det i teorin gå att springa springa lika effektivt som när man var ung för ca 30 år sedan.

Min huvudsaklig löpträning består av distans plus löpning 3,5 mil / vecka och ett snabb pass i veckan på 7 km.

Mina mål med löpningen är att nå milen på 43 minuter i oktober och behålla den löpglädje jag känner nu.

/Ricky

Ricky Nilsson
1963 • Hägersten
#5
•
11 februari 2013 kl 17:23
Gilla
Det som skiljer mellan ditt och mitt pass Tomas är att jag inte sänker vare sig tempot/fart eller lutning på bandet utan fortsätter oförtrutet vidare på med samma ansträngning

Bo är inne på en intressant tanke med att kroppen har någon form av minne. Kanske det går att utveckla vidare.

/Ricky

Bo Engwall
1955 • Uppsala
#6
•
11 februari 2013 kl 17:27 Redigerad 11 februari 2013 kl 17:30
Gilla
Man kan ju känna igen boxare på deras löpstil, ser dem ofta i Spanien längs strandpromenaden :-)

Spänstiga medeldistansare eller sprinters som joggar eller springer halvfort kan ofta "studsa" mycket. Det görs säkert ofta mer eller mindre omedevetet.
På samma sätt borde det kunna bli för andra med vissa inövade rörelsemönster som boxare, fotbollsspelare m fl.

En vuxen som åkte längdskidor som ungdom kan ofta automatiskt åka lite bättre än gamla nybörjare trots uppehåll i decennier.

Kroppen har helt klart ett "muskelminne" i form av inlärd koordination.
HR
1972 • Stockholm
#7
•
11 februari 2013 kl 17:32 Redigerad 11 februari 2013 kl 17:35
Gilla
Ricky: visst har kroppen muskelminne.

Jag fick ett ofrivilligt uppehåll från löpningen i form av ett totalstopp i elva år pga knäskada, artroskopi och feldiagnos. Elva år utan ens ett par korta spontanpass, det längsta blev att springa till tunnelbanan max hundra meter. Då gjorde jag ganska bra ifrån mig som motionär och pressade en mil i blandad terräng på strax under 35 min som bäst - ett par månader innan skadan. Detta var alltså 1999.

I huvudet var jag fortfarande en löpare med inställningen att löpning i sig inte är jobbigt - det är bara att springa.

Mycket sent 2011/ tidigt 2012 fick jag en chans att börja springa igen och det var smärtsamt på många sätt. Tre månaders pina för ovana muskler innan det ens släppte i smärtbilden. När jag väl kommit upp i ett par kilometer så kände jag att jag hade mer ont av att springa lugnt och långsamt så jag fick börja sträcka ut på steget till normalsteg för min tidigare löpstil och invanda teknik. På ett par månader så jag gick sub40 på milen och flera i bekantskapskretsen blev närmast chockade av utvecklingen. Men den förklaring jag fick av och den enda jag själv kunde ge var muskelminne och löpvana - även om jag nu fortfarande var krämpig och halvtrasig.

Det som man inte fick med sig i bagaget var långtidsuthålligheten och den har jag fått jobba upp efter chockstarten och den kommer, lite i taget.

Med lite fortsatt träning så tror jag att det inte finns några större problem för dig att krypa närmare 40 på milen så småningom. Beroende på hur mycket träning du får till och vad du väger så kan det ju bli lite trögt att gå under 40 min men det finns gott om exempel på forumet med folk med "fel BMI", skadehistorik och "aktningsvärd" ålder som springer skiten ur mig på ren svenska.

Din inställning att behålla löpglädjen är en mycket bra inställning. :)

Vad gäller pulsen så kan jag få en liten pulsrusning om jag inte mjukstartar men att den lägger sig när hjärtat kommit igång med slagverket och det ibland även om jag ökar farten ytterligare. Värmer jag upp ca 2km så får jag inte den pulsrusningen utan kan börja passet utan konstigheter.

Jag mäter dock aldrig av min puls utan springer på dagsform och känsla och genom att lyssna på kroppen.
Testade pulsbältet när jag köpte GPS-klockan och fick min pulsrusning konfirmerad då om jag snabbstartade passen.
Ricky Nilsson
1963 • Hägersten
#8
•
11 februari 2013 kl 17:37
Gilla
Jag har inte sett dom där boxarna längs stranden i Spanien. Kan bero på att jag är i bergen och skjuter lerduvor:-) i Malaga.

Vad kul att du just skriver studsande, jag skulle nog säga att jag studsar fram på framfoten när jag springer. Är det inte en bra att studsa fram när man löper? jag tycket att det flyter på ganska ok att göra så.

Om man har muskelminne som sitter så länge måste det ta lång tid att ändra ett felaktigt löpmönster kontra att rätt löpmönster också finns kvar länge. Eller är jag ute och "cyklar"
/Ricky

Ricky Nilsson
1963 • Hägersten
#9
•
11 februari 2013 kl 17:43
Gilla
Re Henrik

Min bakgrund är lite som din utan att gå in i detaljer med skador och dylikt.

Som du skriver så när jag löper snabbare så går det mycket lättare stelheten avtar om jag får öka längden och löpfrekvensen till ca 190.

När du ändå frågar så är min vikt 70 kilo och 180 cm lång, vad det blir för BMI har jag ingen aning om och vad det eventuellt kan betyda.

Jättepeppande att få alla era kommentarer som ny medlem idag

/Ricky
Bo Engwall
1955 • Uppsala
#10
•
11 februari 2013 kl 17:52
Gilla
Att studsa betyder ju att tyngdpunkten höjs och sänks onödigt mycket i varje löpstegcykel dvs det åtgår onödigt mycket energi.

Medeldistansare och sprinters som jag nämnde ovan studsar däremot INTE i deras tävlingsfart.

Om det är så att det är muskeminnet i ditt fall som spökar BORDE det klinga av förr eller senare med ensidig långlöpning helst just långa löppass på typ 20-30 km på sikt.
Då anpassar sig nog kroppen att springa mer ekonomiskt.
HR
1972 • Stockholm
#11
•
11 februari 2013 kl 18:30
Gilla
180cm och 70 kilo är en mycket bra utgångspunkt.
Bo E är ju BMI-mannen och kan nog redogöra för din BMI. :)

Jag ligger på 174cm och ca68kg och ligger således lite "sämre till" ur löpekonomisk synpunkt. Själv är jag inte såpass BMI-fixerad att jag försöker göra något åt det och känner mig lagom mager som jag är men räknar med att det på sikt kan sjunka lite till om jag bara fortsätter springa.


Ricky Nilsson
1963 • Hägersten
#12
•
11 februari 2013 kl 21:02
Gilla
Tack Bo, Henrik och Thomas för era svar. Jag antar att jag återkommer med fler funderingar och frågor under min resa att bli en löpare.

Endast registrerade medlemmar kan posta inlägg till forumet. Registrera dig här eller logga in ovan.