5 januari 2022 kl 11:16
Redigerad 5 januari 2022 kl 11:21
Jag kastar mig in i detta... :-).
Detta är inget jag har kommit på under löparpassen, för under dessa löppass så tar man in en massa upplevelser och iakttagelser. Ja. ni fattar.
Väl "hemma på kammaren" så kan man försöka sätta ord på det man upplever och iakttar när man njuter av löpningarna.... Så här är mitt poesibidrag, baserat på löparupplevelserna....
Snirklig väg går genom skog och mark,
mellan träden, över stock, stig och sten.
Ja, man känner sig oövervinnerligt stark,
där man förnöjsamt springer med lätta ben.
Naturen skiftar regelbundet färg och utseende,
från ena stunden kargt, brunt, naket och dött.
Till att den stillar vaknar upp med ett leende,
och blir så där härligt grönskande pånyttfött.
Asfalten prickas mörk av sommarregn som faller,
dropparna svalkar i den klibbigt varma dagen.
Nu finns det längs vägen inga heta värmedaller,
i svalkan känns de bra, de flåsande andetagen.
Hösten breder ut en underbart sprakande färgpalett,
fåglarna har för länge sen tystnat med sin sommarsång.
Från grenarna faller löven akrobatiskt, ja som i en balett,
naturen gör sig redo för en stundande vintervila så lång.
Åter slumrar naturen stilla i vintervila, allt täcks snart av snö,
nakna träd och grenar som stumt pekar upp mot himmel grå.
Men med en vetskap om att det även i år kommer att bli tö,
är jag lugn där jag joggar. För oavsett årstid, underbart jag må.
