Löpning • Tävlingar & Motionslopp • 18 inlägg • 1948 visningar •

nedförsbackar i LL

Johan S
1981 • Stockholm
#1
•
31 juli 2009 - 11:07
Gilla
jag ska springa Lidingöloppet i höst och funderar över hur jag ska hantera nedförsbackarna. jag har fördelen att bo på Lidingö och springer därför en del i de spåren. det är ju ganska många rätt branta nedförsbackar och när jag testar att bara släppa på och springa den fart som blir naturlig så märker jag att det är ganska jobbigt för låren. om jag bromsar ner så känns det mindre jobbigt efteråt men det är ju tråkigt att inte utnyttja den lägesenergi som bjuds.
så.. vad är bäst? att ta det lugnt för att inte trötta ut benen eller att släppa på? om jag tränar de två månader som är kvar på att ha lite fart i nedförsbackar, kommer det då att gå enklare eller är det inte värt det? hur stor är tidsskillnaden mellan de två alternativen?
(misstänker att frågan tagits upp förut, men jag är särskilt intresserad av just vad som är bäst för Lidingöloppet och inte backar i allmänhet).
Karin L
1981 • Linköping
#2
•
31 juli 2009 kl 11:25
Gilla
Jag är ingen expert, men om jag "öser" på i nedförsbackarna så tar mina knän otrolig stryk (och detta gäller förresten knappast bara mig). Av den anledningen höll jag igen förra året då jag sprang. Om du inte är jättesnabb så kommer det troligtvis attt vara lite trångt i loppet, då kan det även bli så att du släpper på bara för att några meter senare måsta tvärstanna, gira osv. Det sliter mycket på benen.

Inget svar direkt va?
Johan S
1981 • Stockholm
#3
•
31 juli 2009 kl 12:07
Gilla
det har du en poäng i. jag har lite känsliga knän. men jag tänker att det kanske går att öva upp sig i att springa i nedförsbackar till viss del? rent tekniskt alltså. jag har provat några gånger nu och tycker redan att det känns lättare.
Magnus Kruppke
1977 • Älvsjö
#4
•
31 juli 2009 kl 13:19
Gilla
Lär ju vara tvärtom..
Bromsar du inte så får benen mindre stryk. Bromasar du måste du ju sätta till en motkraft = påfrestning.
Pär Muhr
1972 • Västerås
#5
•
31 juli 2009 kl 13:26
Gilla
Jag tränar själv på att springa nedför. Jag har som taktik på Lidingö att ta det lugnt i uppförsbackarna för att orka ösa på järnet nedför. Jag får dessutom med mig fart ut på platten som gör att det totalt sätt går snabbare. Om man kan hålla samma ansträngning i branta nedförsbackar som i branta uppförsbackar ligger man nog rätt.
Styrka, mod och teknik är vad som behövs, så det är bara träna på hårt nedför.
Thomas Juhlén
1982 • Karlstad
#6
•
31 juli 2009 kl 20:19
Gilla
Det är en teknik att våga springa på bra utför det kostar otroligt mycket att hålla igen och broms i uppförsbackar då detta sliter mer än att springa på tycker jag... sliter så otroligt på framsida lår då man bromsar
http://julle1982.wordpress.com
Mattias Anglemark
1974 • Karlstad
#7
•
1 augusti 2009 kl 18:31
Gilla
Jag har sprungit tre Lidingölopp och min taktik har varit att stå på ganska ordentligt utför. Största problemet med det är ju att inte alla har samma upplägg vilket gör att man ofrivilligt måste bromsa för de som just bromsar sig utför. Det brukar ju i och för sig bli lite glesare efter någon mil.

Men för att kunna dra nytta av nedförsbackarna så måste man öva in tekniken och stärka upp de muskler som används vid utförslöpning. Så precis som du skriver Johan S så är det bara att öva. Den teknik som jag tycker fungerar bäst är att inte öka steglängden allt för mycket utan snarare få upp stegfrekvensen ordentligt utför. Vid väldigt lång steglängd så blir ju kraften i fotisättningen hög och därmed ansträngningen högre för musklerna som används.
Johan S
1981 • Stockholm
#8
•
1 augusti 2009 kl 23:00
Gilla
tack för tipsen. då testar jag nog några veckor till att ha lite tempo i nedförsbackarna så får vi se hur det går med knäna och om det blir mindre jobbigt när jag fått till tekniken bättre.
Mattias A
1967 • Lund
#9
•
2 augusti 2009 kl 09:38
Gilla
Johan/Mattias: Om det tunnar ut eller inte beror nog mycket på i vilken startgrupp man startar och vilket tempo man håller. Förra året startade jag i näst-sista och det var trångt hela vägen. I år startar jag i samma som du Johan och hoppas på lite mindre trängsel. Mattias startar (som jag förstått det) mycket tidigt och har säkert resultat därefter. Liten jämförelse: jag pratade med en fd jobbarkompis som sprang helt ensam halva Göteborgsvarvet, själv upplevde jag Göteborgsvarvet som jääättetrångt.

Förra årets LL (mitt första) kunde jag inte hålla mitt eget tempo vare sig uppför eller nedför, förutom i Abborbacken då ;o) Där var jag nämligen helt slut. Sen håller jag på sätt och vis med både Karin och Magnus. Bromsar du blir det en påfrestning men öser du på tar knäna stryk om du inte har mycket bra teknik. Själv har jag ingen bra teknik i utförslöp så när jag springer ostört brukar jag släppa på lite men inte mer än att jag känner att jag har bra "styrsel" i knälederna.
peter72
1972 • Täby
#10
•
2 augusti 2009 kl 13:45
Gilla
Bara att luta sig framåt i nedförsbackarna så löser sig resten av sig själv...

Cruise the uphills, kill the downhills!
Mattias A
1967 • Lund
#11
•
2 augusti 2009 kl 21:35
Gilla
peter72: Vet inte om du skämtar eller är allvarlig. Men, har man en kropp som den lösning fungerar för är det bara att gratulera. Jag har det inte, och av det jag läst hittills på jogg.se skulle det förvåna mig mycket om jag är ensam.

Har vi förresten inte alla träffat på folk som berättar att de *har* sprungit men inte gör det längre på grund av problem med skador? Jag har i alla fall träffat för många för att tro på din lösning (om den inte kombineras med ett personligt anpassat träningsprogram).
Magnus Kruppke
1977 • Älvsjö
#12
•
2 augusti 2009 kl 21:39
Gilla
Menar du man skadar sig om man springer snabbt nedför?
Snubbelrisken eller annat?
peter72
1972 • Täby
#13
•
2 augusti 2009 kl 23:26
Gilla
Ett tips, Mattias, är att du lägger in nedförslöpning i dina intervallpass, alternativt fartlekspass.

Själv har jag ett jätteroligt pass (egentligen ett återhämtningspass, men det är ju så tråkiga) som går ut på att jag springer 10km i E-pace förutom två nedförslutor på 500 m där jag springer allt jag orkar och sedan en backe på 400 m precis på slutet där jag också tar i allt vad jag kan.

Tror inte att jag har några speciella fördelar som löpare förutom att jag snappar upp idéer som låter interssanta och prövar mig fram. Ex. är båda raderna i mitt tidigare inlägg snodda från tips ur RW. Det är för övrigt mitt första tips till dig också.

En del saker märker man att det fungerar, andra inte. En del saker behåller man, annat inte.
David Blomqvist
1972 • Stockholm
#14
•
19 augusti 2009 kl 16:33
Gilla
Luta dig framåt och hålla uppe stegfrekvensen. Om stegen blir för långa och långsamma så får man de obehagliga stötarna i benen. Det gäller att pinna på så fort att man hinner "jobba undan marken" i tillräcklig hastighet. Men det kan vara svårt i en brant backe, det finns ju en gräns där man inte klarar det längre och måste hålla emot. Men det kostar på som du säger.
Mattias A
1967 • Lund
#15
•
20 augusti 2009 kl 08:06
Gilla
Har inte kollat denna tråd på ett tag…

Peter72+Magnus: Ni missförstår mig. För det första tränar jag utförslöp (se sankt hans extreme t ex) men det jag menar är att man måste ta hänsyn till att det finns fysiologiska variationer oss emellan. Vissa personers knän klarar att vräka på i utförsbackar trots dålig teknik, andra personers knän klarar det inte ens med god teknik. På jogg.se finns det alla möjliga typer av människor och med tanke på skaderisken är det naivt att påstå att det bara är att luta sig framåt och vräka på.

Och återigen, glöm inte att löpning är en motionsform med förhållandevis mycket skador. Lederna utsätts för en hel del påfrestning på gott och ont. På gott eftersom (om jag förstått rätt) studier visar att dessa påfrestningar kan ha en gynnsam effekt på skelettet. Jag har för mig att jag sett någon studie som pekat på att motion inkluderande löpning också verkar bromsande på artrit. På ont, tja att jogg.se har ett särskilt forum för "skador, sjukdom och rehab" säger väl en del?

Sen är det givetvis så att om man jämför med sig själv så kan man alltid bli lite bättre. Har man t ex knän eller hälsenor som tål lite mindre finns det oftast övningar som gör att man tål lite mer. Bästa sättet att få reda på vad kroppen tål är att känna efter, att lyssna på kroppen och successivt lära sig skillnaden mellan smärta som är ofarlig och smärta som signalerar att något är på tok.

Jag tycker David sammanfattar receptet för nedförslöpning rätt bra.
Samuel H
1979 • Järfälla
#16
•
20 augusti 2009 kl 08:25
Gilla
OT, men angående negativa konsekvenser av sin hobby: I forumet på Sporthoj.com finns ett subforum som heter "Minneslund".
Mr. B
1963 • Hemma
#17
•
20 augusti 2009 kl 09:09
Gilla
Just Lidingö har ju en av de värsta nedförsbackar som finns. Efter fyra kilometer, när klungan fortfarande är riktigt tät, kommer Killingebacken som är mycket brant och avslutas med en rätt kraftig högersväng. Jag är livrädd varenda gång... Någon teknik hinner man aldrig tänka på - att hålla sig på benen har högsta prioritet.
Å andra sidan är sista kilometern en enda svag nedförsbacke. Har man krafter kvar då, så är det en fantastisk kilometer.
Fredrik Bolmstam
1982 • Värnamo
#18
•
20 augusti 2009 kl 09:39
Gilla
Jag har alltid tyckt att sista kilometern känns som en enda lång uppförsbacke=)
Endast registrerade medlemmar kan posta inlägg till forumet. Registrera dig här eller logga in ovan.