Västkusten Runt (långa funktionärsupplagan)

Min cykelvecka avslutas med ett rejält långpass, funktionärsupplagan av långa Västkusten Runt. Och vilken dag det blev! Strålande sol men ändå en behaglig temperatur, och en svag vind som – mot alla odds – vände runt så vi hade den i ryggen nästan hela tiden. Vi var en liten grupp på totalt sju personer inklusive mig, där alla andra skulle cykla Vätternrundan. Ambitionen var att ta oss runt banan med ett rullsnitt på runt 25 km/h. Iväg med pigga ben några minuter efter åtta på vad som skulle bli en heldagsutflykt.

Härlig cykling upp till Stenungsund där vi missade en avfart och fick snurra lite extra innan vi kom upp på bron. Vidare upp Tjörn–Orust med fikastopp på Slussens Skafferi. Tyvärr var det beläggningsarbete på gång så sista biten dit var grusväg för tillfället. En toast med getost, valnötter och honung satt fint innan det var dags att rulla vidare norrut. Nu började det visa sig vilka av Vätternrundan-cyklisterna som gjort sin hemläxa på backträning, vi fick ta det ordentligt lugnt i uppförsbackarna för att alla skulle hänga med. Dessutom fick vi en lång och ganska brant extra uppförsbacke som bonus eftersom ledaren navigerade lite fel på vägen in mot Uddevalla. Men då fick vi å andra sidan en lång skön nerförsbacke också. :-)

När vi vände söderut vände vinden också, helt otroligt! Visserligen hade SMHI spått att det skulle bli så, men det hade man ju knappt vågat tro på. Medvind nästan hela vägen, vad är oddsen? Så det blev fortsatt njutningsfull cykling ner till Ljungskile där vi tog dagens andra fikastopp. Här blev det kaffe med en ägg och sill-macka och en mazarin (klassisk cyklist-kaka!). Med nyfyllda energidepåer fortsatte vi hemåt, nu bara 82 km kvar – a piece of cake!

En bit efter Västerlanda hände dagens enda incident, en älg höll på att springa ut på vägen precis framför oss, men vände om i sista stund. Det blev tvära inbromsningar i gruppen men ingen närkontakt och alla höll sig på benen, eller rättare sagt på hjulen. Utöver det var det en ganska händelsefattig avslutning på rundan, men på ett positivt sätt: man bara satt och njöt av vädret och landskapet som svischade förbi. Visst började det kännas lite i rumpan att man varit i sadeln i många timmar, men det var också det enda. Kroppen för övrigt fungerade förvånansvärt bra, benen var larvigt fräscha hela vägen och klarade tillochmed att leka spurtpris sista kilometern (OBS pulskurvan!).

Framme vid klubblokalen blev det kaffe, medaljutdelning och gruppfoto innan vi skiljdes åt, rörande överens om att det här var ett svårslaget sätt att tillbringa en söndag och att Vätternrundan skulle gå som en dans för de som skulle cykla den. Fasen, jag blir nästan lite sugen på att haka på själv. Fast bara nästan. Tror jag. :-)