Sörmlands Ultra Marathon

Hela veckan inför SUM har varit en enda förnekelse. En förnekelse att jag hade dragit på mig en förkylning som kunde äventyra deltagandet.
Nu var det inte så illa och jag påverkades inte alls av den nästäppa och hosta jag haft.
Om det berodde på att jag låtsades som om det inte fans där eller att jag för första gången på många år faktiskt medicinerade mot "en vanlig förkylning" ska jag ha osagt.

Grymt taggad innan start, men på något konstigt lugnt sätt.
Efter lite velande sket jag i att ta ryggan med vatten, använde den knappt förra året och varför släpa på dödvikt.
Så jag körda alltså helt utan eget vatten och energi.

Planen var att gå under 5h, öppna rätt lugnt och sen försöka hålla ett jämnt tempo.
Det som skulle kunna hindra mig var, i första hand, kramp. Skovalet var ändå lätt MT110, jag älskar dom i terrängen och på grusväg. Det är asfaltssträckorna som är dom farliga bitarna.
Genom att försöka landa lite längre bak på foten under asfalt och andra lättlöpta partier så hoppades jag att skona vaderna lite.
Det verkade funka, första tendensen till kramp kom först efter 40k, 5-6km senare än någonsin tidigare för mig. Och det var inte ens i vaden utan baksidan låret i samband med att jag halkade till lite. Det var inget som stoppade mig utan jag kunde köra på.
Sen började vaderna göra sig påminda, men det gick att hålla det i schack och jag höll mig löpande hela tiden även om tempot sjönk lite. Att gå i uppförsbackarna var en del i planen redan från start, även om definitionen av vad en backe är kanske ändras lite under resan.

Jag fick aldrig någon mental dipp, ingen vägg, allt bara gick så jävla bra helt enkelt. T.o.m vädret var helt perfekt. Sol, 12-13 grader och vindstilla.
Även om fjolårets wienerlängd var utbytt mot kanelgifllar vid vätskekontrollerna så klassar jag det här som den bästa tävlingen jag sprungit.