El Imposible

Lämnade ytterligare lite packning hos Mamá i Tacuba och Papá släppte av mig där skogen började och lämnade över mig till kaffeplantagearbetaren Joel. Han hade jeans, skjorta, slitna kängor och en machete. Det bar iväg upp för en knagglig grusväg som bar iväg rätt upp i himlen. Svårt att tänka mig att det går att köra bil där och efter cirka 50 min hade vi tagit 400 höjdmeter. Vi fortsatte in på stigar med lite vyer över El Imposible. Löpning här är inte att tänka på och jag förstår varför kaffearbetarna döpte skogen till det dom gjorde efter att många av dom strukit med. Det går nog inte att tänka sig en värre terräng än dessa ständiga sly och trädförsedda kullarna med 30-60% lutning. Tveksamt om det finns en enda plan plats i hela parken.

Upp o ner på små stigar som ibland försvann och macheten fick röja väg. Kom ner till nån liten gård där bara barnen och hundarna var hemma. Svårt att förstå att någon kan bo där. Kastade sten i huvudet på hundarna för att inte bli uppätna och fick bananer av barnen.

Sen bar det ut i obanat och upp på berg där det var klättring och krypa på alla fyra som gällde i 300 hm. På toppen var det helt stilla och tyst. Såg vulkanerna borta i Guatemala och hela vägen till Stilla havet. Svalor och hundratals fjärilar cirkulerade runt våra huvuden.

Upp för en lååång backe genom en kaffeplantage där vi gick ikapp tre bönder som bar på en varsin 50-kilossäck med platanos. Åt lunch på toppen och jag gav bort större delen av min till bönderna vilket var väldigt uppskattat.

Fortsatte upp o ner, upp o ner och trots den helt galna terrängen kände jag mig stark och pigg. Joel ville ta fler o längre pauser och frågade hela tiden om jag var trött. Nej, nej, upp på högsta toppen ska vi. Väl där ville jag fortsätta i 3 timmar och han bjöd 1,5 så vi enades om två. Över en gammal igenväxt bro där stigen nu låg 2 m över broräcket på grund av att den varit oanvänd och regnen byggt på lager efter lager med jord. Spöklikt tyst när vi fortsatte ner i en uttorkad flodbädd där vi vände innan vi tog dom 300 höjdmetrarna upp till Joels hus.

Det var sent och han erbjöd mig att sova där. Blev beordrad att lägga mig i en hängmatta och fick en kopp kaffe som frugan kokat på vedspisen utanför huset. Låg där och tittade ut över höjderna bort mot havet samtidigt som jag skojade med de fyra barnen och fäktade bort hundar, tupp, höns och kycklingar.

Hade bara några burkar sardiner och inlagd vitkål att bidra med till middagen men det var väldigt uppskattat och jag bjöds på nybakade tortillas, äggröra och lite tveksamma bönor.

Efter att Joel och barnen svabbat bort den värsta hönsskiten ur extrarummet så fick jag ett stearinljus, kunde sopa bort lite torr hönsskit från sängen och krypa ner bredvid fyra stockar platanos och någon besprutningsmackapär. Hundarna, Den Mörka och Prinsessan, höll hov hela natten och skällde på allt och inget.

Trots att jag inte tog ett enda löpsteg så är nog det här ett av de bästa träningspassen jag gjort senaste halvåret. Mer än 2000 höjdmeter i delvis obanad terräng och med 5-7 kgs ryggsäck biter en del.