Thames Path 100 - London

Startade med 1 liter perpetuem och fullt med prylar i Jurekryggan. Hängde på Marcus de två första milen, sen började avståndet öka. Tänkte tyst för mig själv hela tiden att jag inte ville att han skulle kika bakåt och försöka få mig att haka på, det gjorde han inte, skönt.
Köpte en iskall Coca Cola på tredje milen, det var en lifesaver, otroligt gott! Ångrade efteråt att jag inte köpte en glass också. Tredje, fjärde och femte milen var pissjobbiga. Funderade ett tag på vad fan jag pysslade med och att det vore jävligt skönt att bryta och sätta mig och äta glass istället. Som tur var så släppte dessa tankar. Väldigt varmt hela dagen, hörde någon säga att det var 18 grader och det var nog ingen underdrift.

Kom ikapp en tjej som hette Vicky runt mile 30-35 och joggade från och till med henne. Efter mile 38 slog vi följe. Kände mig rätt hungrig runt mile 40, då bjöd hon på en macka (eller vad det nu var) från Marks & Spencer, fint värre. Hon berättade att hon ville in under 24 timmar, och det kändes som hon skulle fixa lätt, hon verkade väldigt pigg.

Mile 51 Henley, drop bag #1, bytte t-shirt och tog på jackan. Inte optimalt, för det var fortfarande rätt varmt och då blev det fuktigt i jackan. Åt pasta och köttfärssås, otroligt gott. Vicky bytte skor och kläder så jag klappade henne på axeln och sa: -”jag sticker, du fixar sub24 lätt” Tyvärr gjorde hon inte det, hon kom in på 24:54.
Sprang vilse runt mile 60 och var verkligen helt lost. Såg en tjej framför mig som också var vilse. Hon hette Donna och kunde som tur var läsa en karta. Efter lite förvirring kom vi fram till stigen igen och var back on track. Vi bestämde oss för att hålla ihop, mycket bra beslut.

Mile 71 Streatley, drop bag #2, bytte till långärmad underställströja (och jacka), mycket skönt med torrt på överkroppen. Sprang vilse en gång till, då ringde Donna till Race director efter guidning, så det löse sig snabbt. Vi babblade om ultralöpning, ungar, livet och allt möjligt. Vissa stunder var vi bara tysta och joggade på, men det var ändå skönt att ha någon bredvid sig. Det var första gången hon sprang 100 miles och ville försöka komma in under 24 timmar. – ”Hittar du vägen, så fixar jag så vi kommer in under 24 timmar!”, lovade jag henne. De sista 20 milen var hon inte jättepigg i benen och hade nog ganska ont, så jag fick försöka dra igång någon slags halvjogg hela tiden. När det var kanske 15 miles kvar sa jag: -”du hatar mig nu, men du kommer att tacka mig när vi är i mål” -”jag hatar dig inte, jag är bara så glad att du är här” sa hon, men jag är säker på att hon ljög och hatade mig otroligt mycket just då. Jobbigt på slutet, oändliga fält som aldrig tog slut och stigar som var så smala att det nästan var omöjligt att jogga på dom. Till slut var vi äntligen framme och kom in på 22:48, Donna grät efter målgång, uppdraget slutfört :)

Åt kanske 5-6 gels, mycket frukt, lite chips och drack väldigt, väldigt mycket.
Trodde det skulle vara jobbigare att jogga med ryggsäcken full med prylar, men jag tänkte knappt på den. Mycket fint och trevligt lopp, men rätt jobbigt att det var så platt faktiskt. Hade troligtvis lyckats joggat snabbare om jag kört själv, men det var inte värt det.