Ett ljus i mörkret (eller fem)

Gick betydligt bättre än jag hade vågat hoppas, höften knorrade inte alltför mycket. Trodde jag bara skulle kunna vara med på uppvärmningen, men när löpskolningen också fungerade vågade jag mig på att följa med en bit till, och en bit till, och en bit till...
Från början var det bara Peter, Marcus och jag men efter mindre än en kilometer kom Johan ikapp oss. Just när vi stod och fick lite teknikinstruktioner av Peter dök även Kurt upp, och efter lite övertalning hängde han med en bit på milen-spåret men tackade sen för sig. Vi andra fortsatte på Kapten Bertilssons väg och tog av stigen mot Östra Långvattnet och sen ridvägen västerut. Här fick Johan tyvärr lite känningar i låret, han avbröt därför och tog sig tillbaka till Skatås. Vi i den kvarvarande trion kämpade vidare, men när vi sprungit upp till Västra Långvattnet kändes det ändå lite väl mycket i höften så jag sprang direkt hem via trapporna och Åttan medan Marcus och Peter fortsatte i terrängen. Ett klokt val skulle det visa sig; nere vid Svarttjärn började det kännas rätt trögt i benen. Det här träningsschemat som jag haft senaste tiden – träna en vecka, sjuk en vecka, träna en vecka, sjuk en vecka, träna en vecka, skadad en vecka – funkar visst inte så bra... ;-)