20 maj 2014 kl 18:13
suck, ännu en lika onyanserad och generaliserande artikel som den om barfotaskor häromveckan.
Våra motiv för att springa, även marathon, skiljer sig markant åt, en del triggas av att slå tider, en del söker utmaningen att genomföra distansen, En del vill slå farsans/morsans/brorsans/syrrans tid eller släktrekordet, några vill skratta sig igenom ett 42,2 km långt träningspass med publik ihop med kompisar, några springer för välgörenhet, några som farthållare för att hjälpa andra nå sina måltider o s v o s v
Några är skalliga, några långhåriga, några är underviktiga, några är överviktiga. Gemensamt för oss alla är att vi nog är hälsosammare än de som inte springer vare sig vi är chefer eller inte.
Att genomföra ett maraton ställer dessutom krav på självdisciplin, motivation och struktur, egenskaper som direkt översätter till nytta i arbetslivet. Att sedan ett litet fåtal blir helt besatta av sin träning och inte samtidigt förmår fokusera på jobb, i detta fallet, sina anställda, är nog ett ganska litet problem i sammanhanget!
