Race report Swiss Alpine

Väckarklockan på 5 imorse, direkt ner till frukosten och ladda på, nervositeten stegrades i snacket med de andra.

Efter frukost följde de vanliga genomgångarna av väskan, flipbelten, på med ärmar eller inte? Se till att chipet var föst ordentligt och nummerlappen på tröjan. Allt i ordning. Halv sju gick vi från hotellet ner till starten, gick inte på toa (dåligt beslut) för köerna var så långa. Foten gjorde sig påmind, men jag hade bestämt att strunta i den. Tog lite liniment och smörjde på vaderna.

Så gick starten, de spelade den där låten, men jag var så upptagen med att fundera på vad det var jag gett mig in på, och att säga åt foten att den minsann inte gjorde ont, så jag kunde inte njuta av den.

Ut i Davos, massor av folk ute i morgontiman - imponerande! - och med Sverige-tröjan fick man många peppande hejarop. Några km senare lämnade vi asfalten och kom ut på grusad landsväg, lättlöpt, om det inte hade varit för att det var rejält kuperat. Hade bestämt sen innan att gå i uppförsbackarna, så vet inte om folk undrade varför jag gett mig på 78:an, när jag började gå efter 5 km ;)

Till Filisur var det 30 km, och de flög mer eller mindre förbi, sprang och tittade på naturen, på solen som gick upp och belyste alperna i fjärran (det var molnigt över oss), alla fina små byar man passerade igenom unt so weiter.

Måste säga att vätskestationerna var välfungerande, och bjöd på bra grejer; buljong, banan, nötbar, energitabletter, Cola, iste och vatten i lite olika konstellationer. Hade lovat mig själv att dricka och äta redan från början av loppet för att hålla energinivån uppe.

Att inte gå på toa i starten fick jag känna av ända till Bergün, då jag gav upp och gick ut i buskarna. Milen mellan Filisur och Bergün kändes rätt lång, och backig, plus att solen tittat fram så det blev varmt. Pratade med min fot och lovade den löpvila om den bara skötte sig, men faktum är att från första steget högg det i högerfoten, så loppet påverkades av det...

Passerade Bergün (40 km) på ca 4,5 h, plockade upp min ryggsäck med extra vatten och energi. Mina föräldrar som bilat ner genom Europa var en superb hejaklack, och de dök upp i Filisur, Bergün, Sertig Dörfli och i mål, fantastiskt!

Tråkigaste biten av banan var för mig definitivt mellan Bergün och Chants, en sträcka på ca 6-7 km, svagt uppförslöpning, på asfalt/grusväg. Dessutom vet man att väl i Chants är det 800 höjdmeter på 5 km upp till Keschhütte. Varje steg högg, det kändes som om jag gick i evigheter i solen utan att det fanns så mycket kul att titta på.

Äntligen Chants! Rejäl stigning, trampade på bra, även om jag kände mig lite kymig bitvis, troligtvis lätt vätskebrist, för mycket söt dricka, för högt blodsocker (diabetiker som inte ville ligga för lågt i bergen...), och solen. Med en bit kvar till toppen släppte det i alla fall. Halvvägs upp på berget hade de flugit upp vatten och saker till vätskestationen, imponerande av funktionärerna som klättrat upp dit för att bistå oss löpare!

På Keschhütte (2665 m.ö.h.) hörde jag mitt namn ropas ut när jag passerade, och tog för mig av vatten och buljong innan jag fortsatte. Först ner en bit, sen påbörjas stigningen till nästa topp, Sertigpass (2739 m.ö.h). Väl där frågade sjukvårdspersonal hur man mådde, svarade Sehr Gut! Alles Gut! och fick fortsätta likt alla omkring mig. Sen bar det av utför, med stumma och välgenomarbetade lårmuskler gick det över förväntan att springa utgör. Foten samarbetade ganska väl också, så great success!

Nere i dalen igen, efter ungefär 7 km utförs, kommer man till Sertig Dörfli, då har man 12 km kvar till Davos. Känslan efter Sertigpass var god, men ganska raskt på skogsstigarna började foten protestera ordentligt. Sista milen, trots ganska lättlöpt på fina stigar, kunde jag bara hålla knapp styrfart, och ville helst lägga mig vid sidan av vägen och grina, så ont gjorde foten. Intalade mig själv att jag inte kunde bryta med mindre än en mil till mål. 5 km-markeringen dröjde läääänge, och 2 km-markeringen likaså. När man passerat den skönjde man Davos och stadion nedanför sig, och hörde speakern eka svagt. Blev ifattsprungen av en ung svensk kille som tassade på lätta fötter mot mål och önskade mig lycka till sista biten (om du läser det här: tack, det värmde!).

Väl nere i Davos igen kändes den sista kilometern som om den aldrig ville ta slut, och inne på stadion trodde jag i min enfald att jag gått i mål vid första bågen, men det var ett halvt varv inne på banan också... Som tur var ropade speakern ut mitt namn, och den fantastiska publiken hejade högljutt och gav high fives sista biten!

I mål kände jag mig rätt slutkörd, benen var stumma, magen ville direkt till toa, lätt illamående och annat som hänger ihop med långlopp. Mina goa föräldrar hjälpte mig med all packning till hotellet, stannade kvar på middag och var allmänt underbara när man helst vill lägga sig och spy... Fick ner lite mat, men det var med magens motvilja. Halvvägs in i middagen fick jag spring (nåja) på toa igen, det kom helt plötsligt. Efter nån timme mådde jag mycket bättre, illamående borta, magen med på noterna och benen märkligt okej, dock stela lår. Märkligast är att mina vader som krånglat tidigare inte gör sig ett dugg påminda... Foten är just nu ungefär dubbelt så tjock som den andra, och gör fruktansvärt ont. Ska kolla upp den när jag kommer hem, just nu oroar jag mig för att det kan vara en stressfraktur... Hoppas inte.

Hur som helst, första ultran gjord! Målgång på 10.37:44 på 76 km (drygt) och 2560 ackumulerade höjdmeter upp och ned. Nu blir det löpvila ett tag ;)

Epilog: Har rättat inlägget på datorn hemifrån nu, det är inte det lättaste att skriva blogginlägg på padda, det blir märkliga autokorrigeringar gjorda... Ska även lägga till att det där fotonda jag hade från start visade sig vara en fraktur. Troligtvis en stressfraktur vid start som blev en fraktur där någonstans kring 10-5 km kvar till mål. Läkaren undrade hur i hela friden jag tog mig i mål. Det undrar jag också just nu faktiskt.

Här är en filmsnutt på målgången: http://www.sportxx.ch/de/cp.finisher-clip-swissalpine-marathon-run#fc_5007_261

6 kommentarer till inlägget

1970 • Nacka
#1
26 juli 2015 - 00:10
Härligt! Kul läsning och pannbenet fick minsann göra sig gällande. Hoppas det foten tillfrisknar och unna dig en massa vila nu!
1984 • Nacka
#2
26 juli 2015 - 05:35
Verkligen! Men vyerna var så vackra att det hjälpte till ;)
1974 • Lerum
#3
26 juli 2015 - 06:19
Wow - vilket lopp du gör. Starkt att bita ihop när foten protesterar redan från början och att göra detta i din ultrapremiär. Bra jobbat och skoj träffas i fredags.
1981 • Vegan Runners
#4
26 juli 2015 - 09:08
Grattis till ett bra lopp! Lite dumt att kuta på med ont i fot kanske men det är ju lätt att stå bredvid och säga. Jag kan hursomhelst rekommendera David Felhendler på Löparakuten i Stockholm, han är grym på fötter. Brukar ha rätt lång väntetid just därför men det verkar finnas lite strötider.
1968 • Perstorp
#5
26 juli 2015 - 13:19
Spännande läsning men tråkigt med foten. Förstår att du fullföljde, det ligger mkt bakom en satsning som denna. Hoppas du kommer tillbaka med löpning inom en snar framtid. Vila gäller väl nu ett tag...
1984 • Nacka
#6
30 juli 2015 - 14:32
Ja, inte det smartaste att springa med den (särskilt som det visade sig vara/bli en fraktur...) Men jag vidhåller att det var värt det!
Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.