Jag tycker precis tvärtom. Jag njuter som mest när det är jobbigt och det går lite för fort. Jag har problem att ta det lugnt, och med tanke på min skadehistorik, så borde jag nog lära mig.
Jag tycker att formen kommer i etapper. Helt plötsligt ibland så är man ute och springer och märker att man har mer power i benen, tempot är högre, och man orkar springa längre. Sen så håller man det nya tempot ett tag, och sedan helt plötsligt går det bättre åter igen.
Det viktiga är att inte tappa motivationen när det var länge sedan det kändes lättare, regnet öser ned i mörkret, nipples skaver i kylan, inga snygga brudar i spåret, och kraften sinar. Men då är det bara att fortsätta, plötsligt skiner solen och farten kommer.
Svar på din fråga:
Jag tror absolut att det kommer att släppa, det tar nog bara lite tid. Jag har tränat sedan sommaren och det har inte släppt för mig än. Men jag känner att det är på väg...
