24 februari 2010 kl 07:04
Redigerad 24 februari 2010 kl 07:08
Jag kunde ha samma funderingar till och från när jag tidigare tränade mer för längre distanser.
Tränar sedan ett knappt år tillbaka mer fokuserat mot två och fyrahundra meter och jävlar vad jag fått svar på hur det känns med rejäl syra och blodsmak i munnen. Precis som Valter beskriver tränar vi inte oss i att stå ut med syra utan försöker istället hitta rätt tempo (och öka det) där vi ligger väldigt nära att gå över i mjölksyra, men ibland så ligger vi över gränsen och det benen stumnar, armarna sticker, huvudet värker och soptunnorna i banornas närhet blir återvinner lunchen.
Vill du känna efter anser jag att det enklaste sättet är att hitta någon att springa 400 meter med, 97-98 procent av max från början.
Vid 200 meter börjar du känna hur benen börjar kännas lite stumma och andhämtningen ansträngd. Vid 300 meter skriker hjärnan till dig att lägga av, men du fortsätter. Vid 330-350 meter blir det svart, det gör ont överallt, men du fortsätter att springa.
Du känner hur du vinglar, men du jobbar, jobbar, jobbar, jobbar med stora armar för att bibehålla någon form av löpsteg. Du känner dig snabb, men från läktaren hör du någon kommentera:
"Kolla på honom jävlar vad han har gått in i väggen".
Du känner i ögonvrån hur din polare passerar dig precis innan mål, men du sliter hela vägen in. Trots att du vet att du inte vinner fäller du dig över mållinjen. Du tar några stapplande steg till, innan du viker in mot innerplan och faller ihop i en hög intill din vattenflaska. 2 min senare väser du fram till din polare:
"Fy, fan vad jag dog. Gick ju hur bra som helst, kände mig till och med pigg när vi vände in på målrakan, men sen slog hammaren ner och jag sån sjuk syra. Har blodsmak i munnen ont i hela kroppen, till och med i huvudet. Kolla håret står rakt ut på hela kroppen, sjukt!".