Löpning • Träning • 116 inlägg • 11829 visningar •

Äntligen - plötsligt så händer det

Ingrid B
1970 • Hägersten
#1
•
29 oktober 2011 - 21:35
Gilla
Låt oss i denna tråd berätta om när det äntligen händer, när vi når något nytt i vår löpning som vi nästan givit upp att tro på.

Mitt äntligen handlar om att till slut, efter 5 års löpning ha lämnat 6 minuterstempot, och idag persat över 5 km på 5:33/km, samt Hässelbyloppet för två veckor sedan på 5:38 tempo.

För mig har det "bara hänt", men har sedan augusti ökat från 2 till 3 ggr/vecka vissa veckor och tagit i mycket hårdare på den fantastiskt roliga träningen med Motionärsligan (www.motionaren.se). Det har lett till ca 7% viktminskning vilket förstås gör löpningen lättare och farten högre.

Berätta om ditt "äntligen" (farter, distanser, att du kommit igång, eller vad du nu kommit över för "spärr") det kommer inspirera mig på vägen mott att bygga nya mål!


< < < 1 2 3 4 5 6 > > >
Ingrid B
1970 • Hägersten
#81
•
11 december 2011 kl 11:14
Gilla
Micke - låter helt underbart att övervinna vädrets makter, och så långt och i högt tempo! Inspirerande! Jag kan behöva det idag efter en tung löpmorgon, känner i halsen, benen tunga, och planerade 14 km för första gången i mitt liv men blev bara 6 km...
Mikael Fågelborg
1978 • Hässleholm
#82
•
11 december 2011 kl 13:02
Gilla
Ja det kändes helt underbart igår det kan jag lova :). Oj tack det var snällt skrivet :).

Saker och ting går inte alltid som man vill, i tisdags skulle jag springa fort i en dryg mil hade jag för mig, det blev till slut 30 min jogg istället, men jag gjorde så gott jag kunde och i slutändan är det som räknas :).
Jona Elings Knutsson
1977 • Stockholm
#83
•
11 december 2011 kl 16:42
Gilla
Allan, vilken fantastisk berättelse!

Min plötsliga händelse var att jag sprang i torsdags, sex kilometer, efter fem veckor rehabträning. Blev gråtfärdig och benen blev så glada, ni skulle sett hur ystert dom trummade mot asfalten!
Tomas Oskarsson
1955 • Borås
#84
•
14 december 2011 kl 20:14
Gilla
Ystra ben mot asfalten...underbart!:)
Henrik Nilsson
1975 • Täby
#85
•
27 december 2011 kl 17:04
Gilla
Har sprungit milen på 53 plus/minus 1 min sedan i maj. Började tro att jag inte kunde bli något bättre. I dag kapade jag 3,5 minuter på mitt pers rakt av. Trodde inte det var sant när jag var klar.
Tommy Friberg
1972 • Dalsjöfors
#86
•
27 december 2011 kl 17:23
Gilla
Grattis Henrik. Känslan är obeskrivlig.
Ingrid B
1970 • Hägersten
#87
•
16 september 2012 kl 12:41
Gilla
För mig ett nytt "äntligen" idag. Jag har länge tänkt att springa mer än 90 minuter, men har alltid tidigare hittat genvägar hem och inte bitit ihop. Men så idag gick det, 14,25 km på strax över 90 minuter, och mitt längdrekord innan var 12 km. Vädret hjälpte verkligen till att göra löpningen härlig!

Har du något nytt äntligen att dela med dig av?
HR
1972 • Stockholm
#88
•
16 september 2012 kl 16:32
Gilla
Att som fyrtioårig föredetting med femton års löpning i ryggen följt av sju-åtta års ofrivilligt löpuppehåll komma tillbaka och springa Stockholms Halvmara 2012.

Det som gör det så märkvärdigt att det platsar i "Plötsligt så händer det" tråden är att det här var mitt FÖRSTA lopp. :)

Som löpare var jag lite enstöring och tyckte aldrig jag var bra nog för att springa lopp, trots PB 34:48 på milen och mycket snabba tider upp till 15-20km. Den enda som jag sprang fartpass med på den tiden gjorde milen på 32 minuter så jag såg alltid mig själv som "sämre". Dessutom så gillar jag inte folkmassor så det var ett mindre trauma att springa HM bara av den anledningen.
Anders Pihl
1970 • Lerum
#89
•
16 september 2012 kl 16:36
Gilla
@ allan, skönt inllägg långt ner på sidan 4 :)


Plötsligt händer det,
Helt otroligt denna vecka hade jag två dagar utan ont/stela vader. Är det så skönt ni andra har varje dag :) Jag undrar just vad jag gjorde rätt ?

Har det hänt en gång kommer det hända igen
Rosmarie Magnusson
1954 • Björneborg
#90
•
16 september 2012 kl 16:45
1 Gilla
Helt plötsligt kan jag springa. Inte bara jogga utan känner att jag springer. Förstår ni hur jag menar? Helt plötsligt har jag tider under 5.30 per km. Kan bero på att jag var på cykelsemester i sommar och cyklade 300 mil. Fick förmodligen andra muskler som hjälper löpningen. Så gött!
Vi "gamlingar" kan också eller hur?:) jag fyller i april. När fyller du?

Nu mot nya mål!
Johanna Linde
1987 • Essunga
#91
•
16 september 2012 kl 17:21
Gilla
Sprang Risveden terräng igår och för första gången så vågade jag ta ut mig ordentligt på en tävling! Sista backen innan mål ville jag bara lägga mig ned och dö i vägkanten men precis efter målgång infann sig lyckoruset! Jag behöver verkligen träna på att ta ut mig ordentligt och inte bara köra safe, gårdagen var en liten försmak och jag är mycket nöjd!
Ingrid B
1970 • Hägersten
#92
•
16 september 2012 kl 19:00
Gilla
Vilka roliga ocn intresseanta bidrag att läsa nu under eftermiddagen!

Imponerande av dig Henrik, att springa ett lopp "till slut".
Hoppas vaderna håller samma status framöver Anders!
Rosmarie - precis det du beskriver är en av anledningarna att jag skapade denna tråd på forumet.:-) Delar glädjen med dig!
Johanna - skall tänka på det där med att ta ut sig när jag tränar intervaller i grupp imorgon!
Miriam Cedervad
1974 • Karlstad
#93
•
16 september 2012 kl 20:43
Gilla
Efter att ha lallat runt på 4-6 km i två års tid pga en ond höft så släppte det i våras. Efter besök hos massörer och mera stykeövningar så försvann det onda sakta men säkert och i juli kunde jag börja springa upp mot en mil sakta men säkert och nu ligger rundorna på 5-8-10 km i veckan :))))... Och plötsligt under 60 min :). Det värsta nu är att det börjar bli svårt att springa sakta...vill hela tiden försöka springa så snabbt jag orkar, även om det fortfarande är blygsamma hastigheter. Men persa 5 km under 27 min och milen under 59 är höstens mål.
Kul tråd förresten!! Skönt att läsa om fler "vanliga" löpare som ligger runt 60 på milen. Känns skönt :)
Mikael Fågelborg
1978 • Hässleholm
#94
•
17 september 2012 kl 20:27
Gilla
Igår hände det, helt magiskt pass, 2 km uppvärmning följt av 5 km på 19:27 och sedan 5 km 17:23 allt i en följd utan vila. Grym känsla i kroppen efteråt.
Zara
1989 • Uppsala
#95
•
18 september 2012 kl 08:27
Gilla
Mitt äntligen hände för ett par år sedan då jag fortfarande höll på att tävla och sattsade hårt.
Innan tränade jag 5-6 gånger i veckan men istället för att gå framåt så blev jag bara sämre och sämre. Det kändes så otroligt tungt att även om jag tränade lika hårt som mina löparvänner orkade jag knappt jogga med dem.
Efter ca ett år av slit besökte jag tillslut en läkare och det visade sig att jag hade riktigt allvarlig anemi. Min första tävling efter att ha käkat järntabletter i en månad gick jag från 27 min på 5 km till 22!
En riktig härlig känsla!
Ingrid B
1970 • Hägersten
#96
•
10 maj 2013 kl 23:10
1 Gilla
Nu när våren är här och förutsättningarna för löpning är fantastiska, borde det finnas fler "äntligen - plötsligt så händer det" resultat ute från löparkretsarna. Hat ni några härliga "äntligen" att berätta om?
HR
1972 • Stockholm
#97
•
11 maj 2013 kl 00:17
1 Gilla
Får göra comeback i tråden igen då Ingrid. :)

Efter oturlig, oväntad och onödig stukning för en dryg månad sedan så har vinterformen ebbat ut lite i taget på sofflocket med foten i högläge.

Men nu plötsligt så går det iallafall att springa igen, lite taffligt och inte skönt att skåda. Farten finns kvar i benen men orken får man jobba på.
Även om jag hellre stukat foten i vintras så är det tur i oturen att jag faktiskt sprang under vintern - annars hade jag dubbelsäckat efter stukningen.

Skalpen är snaggad och solstekt, shortspremiären överstökad och sommaren i antågande.

Finns liksom inget att klaga på. :)
Kajsa B
1987 • Göteborg
#98
•
11 maj 2013 kl 11:22
1 Gilla
Hela min vår har varit fulla av dessa känslor. Starten var i januari när jag tillslut blev av med skrotet jag haft i mitt knä över ett år. Plötsligt kunde jag springa över 7km i sträck utan att få känslan av att någon satte en kniv i knät. Har därmed börjat få kontinuitet i träningen och vettig längd på passen.
Och det lustiga är att jag utan att träna fart ändå fått okej fart i benen. Sprang för två veckor sedan 2x10 min i under 4:40-tempo. Utan att maxa! Vilket är väldigt bra för att vara mig. Även uthålligheten känns som att den kommit som från ingen stans.
Har inte varit svårt att hålla uppe motivationen nu i vår med alla dessa "plötsligt händer det" känslor :)
Allan Lock
1941 • Grisslehamn
#99
•
11 maj 2013 kl 21:24
1 Gilla
Äntligen mindre än 50min på 10k kom den 26 April 2013 med 49:45 (från 50:58)på Silverstone GP bana, den tog 5 år, Engelska mil i 7:04 (från 7:12) ett par dag senare på Sixfields idrottsbana i Northampton, den tog 6 år. Så lyckligtvis jag fick alla av min PB (Engelska mil til Maraton) över den sista tolv månader. Tre grejer har hänt sedan inlägget 79, jag tränar lite längre distanser med lite långsammare puls, tränar mer på kuperad Terräng och köra lokal tävlingar som ’Tempo pass’. Som sade tidigare 'så plötsligt så händer det' kom långsamt för mig.
Gollum
1975 • Storuman
#100
•
11 maj 2013 kl 21:39
1 Gilla
Äntligen frisk från magsjukor och influenser,,, nu ¤"#¤ ska det kutas.
< < < 1 2 3 4 5 6 > > >
Endast registrerade medlemmar kan posta inlägg till forumet. Registrera dig här eller logga in ovan.